Jobbet som miljövärd blev Pias väg tillbaka efter fängelset

När Pia Rydberg rör sig i Högsbohöjd, där hon arbetar med utemiljö för allmännyttiga bostadsbolaget Poseidon, börjar många av de boende för att prata med henne. Till de som säger något i förbifarten har hon alltid en kvick replik tillbaka. 

Utanför den lokala matbutiken har några damer samlats i solen och där blir Pia kvar en lång stund för att diskutera rosenrabatter. 

En kvinna som tutar på Pia för att visa upp sin nya bil och som Pia stannar och pratar med en god stund ropar att ”Pia och hennes kollega är de bästa trädgårdsmästarna som finns” till oss innan hon kör vidare. Pia gör en lycklig segergest upp i luften. 

– Det är så fruktansvärt viktigt att ha en sysselsättning när man ska ta sig tillbaka till samhället, säger Pia.

Hon beskriver att det är en av de avgörande faktorerna för att hennes liv förändrades den 13e gången hon kom ut ur fängelset. 

Ville rädda sin kille från missbruk

Pia Rydberg växte upp i ett litet religiöst samhälle utanför Jönköping tillsammans med mamma, pappa och sin äldre bror. Hon beskriver uppväxten som jättebra och mycket social.

– Mamma och pappa jobbade ju jämt. Mamma kan ångra det, men jag har bara bra minnen. Vi barn sprang över till varandra och lekte hela tiden.

I högstadiet hade Pia svårt för skolan. Senare i livet har hon diagnostiserats med ADHD och hon beskriver sig själv som blyg som barn och vågade därför inte be om hjälp när det var svårt att hänga med. 

Som 14-åring träffade hon en kille med missbruksproblem och bestämde sig för att rädda honom. I stället började även hon använda droger. 

– Jag skulle vara någon jävla Moder Teresa. När jag var 16 år så fick vi en son. Men strax efter det separerade jag från honom och träffade en ny man.

”De gamla instinkterna slog till”

Med den nya mannen levde hon ett drogfritt och städat liv. De hade båda jobb och fick två döttrar med fem års mellanrum. Men efter drygt 14 år tillsammans skakades deras liv om. Pias man blev skadad och sjukskriven, men hade egen firma så han fick inte stöd från a-kassan. 

En av döttrarna blev samtidigt mycket sjuk och Pia var tvungen att sluta sitt jobb som städare på Ikea för att kunna ta hand om barnet. 

– Då var man van vid att ha pengar och sedan stod man där med räkningar som trillade in utan att kunna betala för det. Då slog de gamla överlevnadsinstinkterna till, säger hon. 

Det här var i början av 1990-talet och på bara drygt ett år var Pia och hennes man, som hon snart skiljde sig från, inne i en mörk nedåtgående spiral av kriminalitet och missbruk. Pias värsta upplevelse i livet var när barnen omhändertogs av socialtjänsten.

– Jag trodde aldrig att någon skulle kunna ta mina barn ifrån mig. Det är det värsta som kan hända en människa. Det är något som slits itu inuti och det blir ett mörkt hål som aldrig kan läka.

I dag har hon en fin relation till sin mamma och sina barn och deras familjer. 

– Jag har bett om förlåtelse och de säger att de har förlåtit mig – men jag har nog inte förlåtit mig själv helt. 

Klarade en trädgårdsexamen

Från början av 1990-talet och fram till 2007 levde Pia med missbruket och hon åkte in och ut ur fängelse för brott kopplade till missbruket. 

– Med det ena följer det andra. Man lever som på en annan planet med bostadslöshet och arbetslöshet. Att vara hemlös är väldigt svårt.

2007 åkte hon fast igen och den gången dömdes hon till ett längre fängelsestraff på Hinseberg. Det var då hon bestämde sig för att bli drogfri och nykter en gång för alla. 

I två år och åtta månader satt hon på Hinseberg och sedan satt hon tio månader på ett kvinnoboende inom frivården. Under tiden i fängelse hann hon gå 12-stegsprogrammet för att bli nykter och drogfri och ta en studentexamen i trädgårdsskötsel. 

Med jobbet fann Pia gemenskap

På studentdagen i fängelset bar hon en studentmössa som de andra intagna hade gjort åt henne av en arbetskeps som de hade trätt ett lakan över och svep om en sjal för att imitera det klassiska bandet runt examensmössans nederkant. 

– Jag ryser när jag tänker på det. Det var så stort att jag klarade av det. 

Strax efter att hon muckat gick hon på intervju för ett säsongsjobb hos Poseidon. Efter några säsonger fick hon fast anställning där. 

Hon blir fortfarande tårögd och ryser när hon pratar om känslan när hon fick sitt första säsongsjobb och när hon fick fast anställning.

– Jag känner stor tacksamhet mot Poseidon. Någonstans var det en sorts gemenskap man lämnade när man la missbruket bakom sig. Men här har jag fått en ny, riktig gemenskap. Jag tillhör något och det är jätteviktigt.

Hur vet du att du inte kommer att falla tillbaka i missbruk igen?

– Jag vet hur fort det går. På några månader har man förlorat allt – jag ser hela scenariot framför mig. Jag har gjort tabben 13 gånger så jag vet vad jag inte ska göra nu.

Vad var det som fick dig att bestämma dig för att bli fri från missbruket den där sista gången 2007?

– Det fanns en människa inom frivården som verkligen trodde på mig. Hon sa ”vad fan är det med dig, jag vet att du kan klara det här om du vill”. Det där satte sig i mig. Problemet är att man har varit ifrån det vanliga livet så länge. Man vet inte hur man gör och jag var rädd för att jag inte skulle platsa och klara av det. 

Men i och med studenten och jobbet som följde på det har självförtroendet vuxit för Pia. 

– Det gäller att bestämma sig för att klara det – och det är inte så bara. Det gäller att alla instanser inom kriminalvården och arbetsförmedlingen hänger med och gör sitt också. 

Hur ser du på tiden då du satt i fängelse?

– Det finns mycket där som jag retar mig på, men samtidigt är jag himla tacksam att det jag behövde fanns där när jag satt där. Men då kan jag bara prata för mig själv, det finns mycket som inte fungerar. 

För Pia fungerade det den där 13e gången och i november är det 13 år sedan hon blev nykter och drogfri. I höst blir hon också färdig med skuldsaneringen och kan börja få ut hela sin lön. Hon tycker att det är viktigt att hennes historia berättas för att många fler som har företag ska våga hjälpa människor som henne. 

– Jag förstår att många är rädda för det. Men ibland måste man vara modig och chansa.