Saray städar i ett av de värsta länderna för arbetstagare

När de kom till Bogotá för 13 år sedan fick familjen börja om på noll. Det enda de hade var kläderna som de packade med sig i all hast, den där dagen då de fick höra att paramilitären gick från hus till hus. 

Det har tagit lång tid att etablera sig och försöka hitta jobb, berättar Saray Gonzalez. Och det är fortfarande svårt. 

– Allt är så dyrt här i stan. Pengarna vi tjänar räcker till mat, men inte till allt annat vi behöver – kläder, läkarbesök, glasögon till min dotter.

Saray Gonzalez jobbar från dag till dag med små städuppdrag som trillar in. Hon städar och tvättar hemma hos familjer och sköter toalettstädning på en plastfabrik samt ett kontor. Och så tar hon hand om trappuppgången i hyreshuset där familjen bor, i utbyte mot lägre hyra. 

– Det kan bli allt mellan två och fem dagars arbete under en vecka. Jag får betalt i handen och tjänar mellan 120-180 kronor på en dag. 

Bomberna blev vardag

Saray Gonzalez är uppväxt och fick sina två första barn på sina föräldrars gård i området El Castillo, Meta. Där fanns allt, berättar hon.

– Vi hade potatis, bananer, apelsinträd. Vi åt ägg från hönsen och gjorde egen choklad med mjölk från korna och kakao från egna odlingar. Vi levde lyckliga, blev inte ens sjuka. 

Men så kom kriget till byn 2004. Farc-gerillan försökte ta kontroll över området och bekämpades av militären.

– Till slut blev man van att höra bomberna och helikoptrarna. Vi höll oss inne medan det pågick, det kunde vara i timmar, ibland i flera dagar. 

Trots den ständiga rädslan och soldaterna som passerade förbi försökte familjen sköta gården som vanligt. Tills en morgon, i februari 2005. 

– Jag höll på att tvätta kläder när min bror kom ridande och sa att paramilitärerna hade kommit och att vi måste ta oss därifrån. Vi började packa direkt. Djuren tvingades vi bara lämna.

Arbetade upp till tolv timmar

Saray Gonzalez är tacksam för att de hann fly i tid.

– Paramilitären gick från hus till hus och frågade om gerillan. Kunde man inte svara sa de att man var del av gerillan. Många tvingades se på när deras män och söner dödades mitt framför dem. 

Saray tog med barnen till Bogotá, där hennes syster bodde. Där fick de försöka vänja sig vid ett nytt liv.

– Jag minns hur svårt det var att åka buss i början. Jag hade skrivit i handen vart jag skulle, men hann inte se skyltarna, så bussarna bara körde förbi medan jag stod kvar. 

När Saray började jobba med städning gjorde hon först allt som hon blev tillsagd, med arbetsdagar upp till tolv timmar. 

– Jag vågade inte säga emot. Men sen pratade jag med folk på bussen som berättade vilka rättigheter man har, att en arbetsdag är åtta timmar till exempel. Så nu är jag tydlig med det när någon ringer och anlitar mig.

Dyrt liv i storstaden

Familjens försörjning kommer i övrigt från de tillfälliga byggjobb som maken Hector lyckas få, den vuxna dottern Dayanas inkomster från nagelvård och sonen Alex svetsarjobb. 

Trots att flera i familjen jobbar är det svårt att få vardagen att gå ihop, berättar Saray.

– Livet är så dyrt här i stan. Bara att köpa mat för att laga lunch kostar 60 kronor. 

Rättvisa behövs för varaktig fred

Efter 50 år av konflikt kom den colombianska regeringen och Farc överens om ett fredsavtal 2016. Gerillan lämnade ifrån sig sina vapen i utbyte mot löften om bland annat politiskt inflytande och stöd till de före detta gerillasoldaterna. 

– Det har varit lugnare sedan dess. Jag hoppas att det fortsätter så, men ingen vet, säger Saray Gonzalez.

För att skapa en fred som håller på lång sikt behöver orättvisorna i samhället rättas till. Alla ska kunna köpa mat och kläder och ha tillgång till vård och utbildning.

– Freden måste börja i hemmen.