Det är i kriser som samhällets styrka prövas. Den här coronavåren har vi sannerligen prövats, både som individer och som samhälle. Den mänskliga sårbarheten inför det nya viruset har blivit plågsamt tydligt, men också samhällsbyggets sårbarhet vad gäller beredskapen, äldreomsorgen, försäkringssystemen och hela ekonomin.
Regeringen har fattat beslut om en rad viktiga krispaket, där korttidspermitteringarna varit ett lyckat sätt att bromsa antalet arbetslösa. De tillfälliga ändringarna av a-kassan har också varit viktiga för att stötta dem som ändå drabbats av arbetslöshet.
Motiveringen till a-kassepaketet var självklar. Fler behövde få del av a-kassan och ersättningen behövde höjas – både för de enskildas skull och för att det heller inte är bra för samhället om köpkraften tvärstannar och människor inte har råd att betala hyran eller måste sälja sitt hem.
Därför känns a-kasseutredningen som presenterades nyligen lite som en flopp. Samma ersättningsnivåer som a-kassan före coronakrisen, med ett tak på 25 000 kronor i månaden, är inget att jubla över.
Men kritiken har varit hård på flera områden:
● Att ersättningen ska trappas ned ju längre arbetslösheten varar.
● Att de med hög lön lättare kvalificerar sig än lågavlönade.
● Att obetydligt fler än tidigare skulle omfattas av försäkringen.
● Att den sätter en gräns så att de under 20 och över 65 år inte kan
få ersättning.
Det är några saker att invända mot.
Coronapandemin kommer att påverka vår ekonomi under lång tid. Då känns en a-kassa som det stora flertalet kan få del av och klara sig på som en självklar reform. Vi behöver trygga människor i ett tryggt och starkt samhälle. Det måste få kosta. Effekten av kortsiktigt snålande har vi redan fått erfara.
