Människor i elbilar irriterar mig. Att vara irriterad på människor som försöker vara snälla mot klimatet är kanske inte särskilt produktivt, men faktum kvarstår: jag irriterar mig på dem.
Jag ser dem framför mig i kön, inte sällan välfriserade och iklädda långrock
Det börjar inne på stormarknaden. Jag ser dem framför mig i kön, inte sällan välfriserade och iklädda långrock. Det är färska ekologiska grönsaker, sojadrycker och närproducerat finkött som läggs upp på bandet. Redan här börjar jag irritera mig, givetvis. Demonstrativt lägger jag upp mina egna varor: snabbkaffe av billigaste märket, fryst kebab och fläskfilé från Irland.
På parkeringen har elbilsägarna fått en egen rad. Här skiljs våra vägar. Jag går till parkeringarna för fossila bränslen, han går till laddstolparna.
Det står inte många bilar vid dessa laddstolpar ännu, men de som står där är stora och nyinköpta. När de backar ut från parkeringen ger de ifrån sig ett lågintensivt elektriskt hummande. Mycket irriterande.
Men avundsjuka och klasshat är produkter av politik
Det ligger nära till hands att hävda att min irritation är grundad i avundsjuka, vilket antagligen är sant. För hade jag haft råd att köpa en ny bil så skulle antagligen även jag köra runt i en el-variant (det verkar ju förmånligt med tanke på skattesubventioner, bensinpris och så vidare). Kanske skulle jag också handla ekologiskt och närproducerat, vem vet.
Men avundsjuka och klasshat är produkter av politik. Vi som samhälle har velat ha det så här, vi har velat att klimatmedvetenhet ska uttryckas via plånboken. Dåligt så kallat klimatsamvete ska dövas genom konsumtion, genom inköp av till exempel elbilar och närproducerade livsmedel.
Ju fattigare du är desto mindre klimatavtryck
Samtidigt är sanningen givetvis mer komplex. För jag misstänker starkt att ju fattigare du är desto mindre klimatavtryck. Jag flyger till exempel aldrig utomlands. Dels för att jag inte har något behov av det, men främst för att jag inte har råd.
Min bil går förvisso på fossila bränslen, men den är liten och bensinsnål och står för det mesta i garaget. Dessutom är den väldigt gammal.
En liten plånbok innebär liten konsumtion, och faktum är att all konsumtion, oavsett hur klimatvänlig den påstås vara, är en kostnad för miljön.
Ser man det på det sättet borde den mest rationella lösningen på klimatfrågan vara att öka inkomstskatterna för de rikare (vi kan kalla det ett ”jobbskattepåslag”) och därigenom minska den privata konsumtionen. Mindre pengar i plånboken är lika med mindre koldioxidutsläpp.
Det eventuella överskottet av skatteinkomster kan sedan, förslagsvis, satsas på den gemensamma konsumtionen — på vård, skola, omsorg, infrastruktur och dylikt.
