Varför ska Sverige vara med i EU om löntagare förlorar på det? Det har varit tabu att diskutera, men på senare tid har det blivit uppenbart att vi behöver lyfta frågan. Jag tänker på två saker. Det ena är att Storbritanniens arbetare har fått en helt annan förhandlingsposition sedan Brexit, det andra är direktivet om minimilöner som EU börjat förbereda.
I höstas upplevde Storbritannien en kris när åkare från Östeuropa var tvungna att resa hem.
Där har det visat sig att 80 procent av alla utländska byggföretag antingen fuskar eller ägnar sig åt brott.
200 000 människor som tidigare försörjt landet med billiga transporter saknades och resultatet blev kaos. Många britter har lämnat yrket på grund av villkorsdumpningen. Nu kan situationen bli en annan när åkerierna behöver anställa inom landet.
I Sverige ser vi liknande problem, framför allt inom byggbranschen. Där har det visat sig att 80 procent av alla utländska byggföretag antingen fuskar eller ägnar sig åt brott. Det är en oerhörd siffra som borde få allas varningsklockor att ringa. Vi behöver ändra de lagar som möjliggör det här.
Skulle staten blanda sig i blir det helt onödigt för arbetsmarknadens parter att samarbeta.
Det andra är det här med minimilöner. Före jul började EU förbereda ett nytt direktiv som säger att alla länder i Europa ska införa en statlig lägstalön.
Det skulle i ett slag krossa vår svenska modell, som säger att fack och arbetsgivare kommer överens om nivåerna.
Skulle staten blanda sig i blir det helt onödigt för arbetsmarknadens parter att samarbeta. Vår ståndpunkt är att Sveriges regering måste ignorera direktivet om minimilöner.
EU är inte svart eller vitt. Det finns både för- och nackdelar med medlemskapet. Men vi behöver diskutera hur vi kan mildra de negativa konsekvenserna, hur vi kan strama åt olika regelverk, inte minst de som idag drabbar arbetstagare och som gör att människor exploateras.
En sak är säker: om EU-medlemskapet missgynnar arbetare finns det ingen anledning att vara kvar.
