Vi har sett många hemska bilder de senaste veckorna. Gamla damer som står utmattade i ringlande köer och hoppas på en plats på ett tåg ut från Ukraina. Barn som kramar sina gosedjur, kvinnor som gråter.
En bild som stannat är den ettårige pojken Matviy som sträcker ut sina små fingrar för att nå pappans hand genom tågfönstret. Pojken och hans mamma är på väg att sättas i säkerhet i Polen, pappan stannar i Ukraina. När kommer de att ses igen?
Tryggheten skakas i grunden
Vi har hört många oroande uppgifter om tillvaron för dem som är kvar. Tryggheten skakas i grunden. För dem av oss som aldrig upplevt ett krig är det skrämmande. För många av er som läser Fastighetsfolket är det en brutal påminnelse om krig ni själva varit med om. Ni har varit där, ni har flytt därifrån.
Många av er som läser Fastighetsfolket har också lämnat ert land för att undvika förtryck, för att slippa leva i en auktoritär regim där man inte får yttra avvikande åsikter. Ni vet vad Ukrainas folk kämpar emot.
Medlemmar i Fastighets har samlats under parollen ”Vi är alla”. Det är en fin bild av gemenskap, av att kämpa tillsammans för rättvisa, jämlikhet och jämställdhet. Att gå samman, även med dem som inte har exakt samma bakgrund eller livsvillkor. För att vi alla är systrar och bröder.
Den solidariteten bygger facket, men också samhället i stort.
Solidaritet har ingen av- och påknapp
Vi kan visa vår solidaritet med det ukrainska folket på många sätt, vi kan ge dem som behöver en fristad. Sverige är inte fullt. Att visa medmänsklighet, att stå upp för demokratin, att stå upp för fred och frihet är en provokation för de mörka krafter som försöker förgöra människors möjlighet att leva i trygghet.
En del tänker att vi har egna problem att lösa. Att några andra kan vara solidariska den här gången. Det fungerar inte så. Solidaritet har ingen av- och påknapp. Det är en kraft som förenar, alltid.
Vi är den ettåriga ukrainska pojken, vi är hans mamma, hans pappa. Vi är alla.
