På närköpet är det återigen brist på konserver och toalettpapper. Jag noterar det när jag kvällshandlar och tar ett mobilfoto av de tömda hyllorna. Jag vet inte varför, men det tycks relevant på något sätt.
Som en blixt från klar himmel kom det, och nu sitter det där, kriget. I mitt huvud.
Kanske för att påminna mig själv om att det faktiskt händer, kriget. Att det har konsekvenser. Och när jag kommer hem fyller jag tiolitersdunken med vatten och kollar så att det finns T-sprit till spritköket.
Går det ens i dessa dagar att tänka på något annat än kriget, tänker jag medan jag brygger kvällskaffe. Som en blixt från klar himmel kom det, och nu sitter det där, kriget. I mitt huvud.
Broschyren måste letas fram eller beställas på nytt från myndigheten, tänker jag. ”Om krisen eller kriget kommer”. För nu kom det ju, kriget.
Än så länge är det på avstånd, rent geografiskt. Men mentalt är det mycket nära.
Natomedlemskap verkar med ens närmare än någonsin
Återigen väcks frågor som kräver ställningstaganden. På radion talas det om vikten av militär upprustning och ett Natomedlemskap verkar med ens närmare än någonsin tidigare. Kalla kriget nämns. Paralleller dras till andra världskrigets fasor.
Och i snabb takt kommer de politiska besluten: pansarskott ska skickas till Ukraina, anslagen ska höjas till militären och skyddsrum men bör ses över. Alla uppmanas vi, implicit eller explicit, att visa solidaritet med det ukrainska folket.
Och solidaritet visar vi förvisso. På nyheterna kommer de sedvandliga rapporterna om människors benägenhet till solidaritet och medmänsklighet. Pengar swishas, gosedjur och kläder skänks bort, husrum lånas ut, och så vidare.
Jag har inte tid att tänka på kriget
Men sida vid sida med dessa rapporter kommer också bilderna av humanitär katastrof, av byggnader, kroppar och relationer som slits sönder. Sådant är kriget. Åtminstone ter det sig så för mig, som betraktar det på avstånd, i form av bilder och texter som jag något motvilligt skrollar igenom på den smarta telefonen.
Men jag har inte tid att tänka på kriget, tänker jag. För nu kommer våren och jag måste byta till sommardäck. Dessutom har bilen körförbud eftersom jag inte förmått mig att boka en besiktningstid.
Jag vill inte tänka på kriget, på Putin och det ukrainska folket. Efter den långa vinterns mörker och kyla vill jag bara gå ut och känna vårsolen mot ansiktet.
Ja, tänker jag när jag öppnar porten till hyreshuset och det varma solljuset slår mot ansiktet. Ja, tänker jag igen medan jag lyssnar till smältvattnets droppar. Även detta kan vara en motståndshandling.
