Förr trodde jag på kollektivets makt
En märklig sak jag minns från pandemin, som redan förefaller så avlägsen i det kollektiva minnet, är kritiken mot de förvisso måttliga restriktionerna i landet.
Jag syftar då inte på kulturarbetarna, restaurangägarna och antivaxxarna, utan den kritik som kom från vanliga så kallade ”opinionsbildare”.
Jag minns till exempel att en av dessa opinionsbildare i radio påpekade att restriktionerna ”krupit in under folks hud”.
Det var så han sa, tror jag. Och han, vad han nu hette, menade vidare att ”folk närmade sig en gräns”.
Detta, menade han, fick som följd att folk började bete sig illa mot till exempel servicepersonal. ”Bägaren rinner över”, beskrev han det som med mediemänniskors sedvanliga förkärlek för stelnade metaforer.
Jag tänkte på servicepersonalen i rollen som de personer som blir irriterade.
Det där var intressant, tänkte jag den gången. Inte språkbruket alltså, utan innehållet. Att folk ”närmade sig en gräns”.
Jag tänkte osökt på nämnda servicepersonal. Inte då först och främst i rollen som den som får ta emot irritationen, även om det också är tänkvärt, förstås. Nej, jag tänkte på servicepersonalen i rollen som de personer som blir irriterade. De personer vars ”bägare” hotar att ”rinna över”.
Tyvärr är opinionsbildare sällan en del av servicepersonalen.
För har inte servicepersonalen alltid befunnit sig i den positionen, tänkte jag. Befinner sig inte servicepersonal var dag och ständigt och för evigt vid denna så vittberömda gräns? Jag tänkte tillbaka på mitt liv som butiksbiträde och städare, jag tänkte på hur ofta arbetsvillkoren och stressen ”krupit in under huden” och hur ständigt nära ”bägaren” varit att ”rinna över”.
Tyvärr är opinionsbildare sällan en del av servicepersonalen, på gott och ont. De är mediemänniskor och som sådana kommer de endast i kontakt med servicepersonal som just personal som ger dem service.
Men jag tänker mig att det är just den andra irritationen som det bör talas om, den irritation som växer inom servicepersonalens kroppar och som sällan numera leder till någon politisk förändring. För bägaren tycks aldrig rinna över. Gränsen tycks hela tiden förflyttas.
Förr i tiden, det vill säga ganska nyss, trodde jag på kollektivets makt.
Eller så blir det som det blev för mig: jag sa upp mig. Det är en individuell lösning som verkligen inte funkar för alla, egentligen inte ens för mig själv, och absolut inte för det större kollektivet.
Förr i tiden, det vill säga ganska nyss, trodde jag på kollektivets makt. Men numera tvivlar jag. Samtiden kan verka desillusionerande, eller så är det bara det faktum att jag snart fyller fyrtio.
Men ibland önskar jag verkligen att de usla arbetsvillkoren och den nedlåtande attityden (benämningen ”enkla jobb”, bara för att ta ett talande exempel) skulle krypa riktigt långt in under vår kollektiva hud, forcera gränserna och slutligen välla ut över bägarens kant i form av rättmätig vrede.