Jag har en speciell tavla på väggen. Besökare misstar den för ett diplom. Nyfiket går de fram för att titta på den, och stelnar till när de läser vad som står. ”Vad är det här?”, frågar de.
Nu, när jag ska hänge mig åt studier och nog har städat min sista skoltoa, tänkte jag försöka förklara.
Det hela började under våren 2019. Jag hade just blivit skyddsombud och var full av förväntan inför uppdraget.
Hos min chef fanns däremot en ovilja som snart gjorde sig mycket tydlig. Min minsta ansats till att prata om arbetsmiljön möttes av tvärvägran.
Till slut tröttnade jag på att tjata och ringde det regionala skyddsombudet, som kallade oss alla till möte.
Chefen var märkbart nervös. Hon hade sina anledningar. Det hade inte jag, men var det ändå. Jag ville stå upp för mina arbetskamrater, men en djävul satt på min axel och skrek i mitt öra att det är förbjudet och fel att göra något så vederhäftigt som att kalla in facket.
Där och då bestämde jag mig för att göra upp med min feghet.
Efter mötet förändrades allt. Tvärvägran blev till små, sylvassa piggar i vardagen, som straffade mig för mitt tilltag. Min skyddsombudstid, som vi hade beslutat om på mötet, omvandlades sakta till städtid, och på den vägen kom jag en dag att vingla på en pall 20 meter över marken. För att kunna tvätta hela fönstret måste jag häva mig långt ut. Ett litet snedsteg, och allt tar slut.
Självbevarelsedriften talade när jag klev ned från pallen och ringde det regionala skyddsombudet. Jag släppte in honom till kunden utan att tänka. Men det knöt sig i magen morgonen efter när chefens namn dök upp på mobilskärmen.
”Du har tagit in en obehörig” sa hon. ”Och nu skriver jag en varning”.
Jag behöll inte lugnet. Jag påpekade inte att hon skickat mig på ett livsfarligt uppdrag. Och när jag satt där på kontoret och läste orden om allvarlighetsgraden i min gärning, rev jag inte pappret mitt itu.
Det slutade alltså 1-0 till arbetsgivarsidan. Jag var vid det här laget ett vrak. ”Lite körigt privat”, sa jag, och skickades hem med sjuklön.
Min lojalitet ligger hos arbetarklassen, hos mina kamrater på golvet, och ingen annanstans.
Där och då bestämde jag mig för att göra upp med min feghet.
Varningen åkte upp på väggen.
Sedan dess har jag suttit i min soffa, druckit mitt morgonkaffe och tittat på tavlan. Orden som skulle få mig att skämmas sitter innanför en ram av fejkguld och påminner om att i dag och i morgon ska jag vara modig, och stå upp för mina arbetskamrater. Min lojalitet ligger hos arbetarklassen, hos mina kamrater på golvet, och ingen annanstans.
Kanske är det en märklig sak att ha på väggen. Men den kändes rätt då, och den känns rätt i dag.
