I likhet med många upprördes (eller förbryllades) jag över Sverigedemokraternas utspel härom månaden. SD vill införa en ny slags samhällstjänst för ungdomar med så kallat ”statusnedbrytande syfte”, för att citera dem själva.
Tanken är, som jag förstår det, att ungdomar som begår brott ska tvingas att, helst inför vänner, göra något så skamfyllt som att rengöra toaletter, skrapa tuggummin, plocka upp skräp, et cetera. Det vill säga städa.
Inte minst har jag svårt att förstå hur denna ”statusnedbrytande” åtgärd ska, som de själva säger, bryta ned ”negativa normer”. Givetvis skulle en sådan åtgärd bara förstärka dessa normer, ja i själva verket är åtgärden inget annat än en bekräftelse på att det är just dessa ”negativa normer” som präglar samhället i stort, och att brottsligheten på sätt och vis endast är den groteska spegelbild som vårt samhälle varje morgon borde få syn på i badrumsspegeln.
Städyrket har länge varit själva klichébilden för låg status
Förslaget sätter med andra ord fingret på något centralt. Närmare bestämt det faktum att vi är så pass upptagna vid status. Och städyrket har länge varit själva klichébilden för låg status, vilket SD:s utspel illustrerar med all önskvärd tydlighet.
Städyrket handlar trots allt om att ta hand om allt det som vi i det moderna samhället inte vill veta av
Det beror delvis på något faktiskt och konkret. Städyrket handlar trots allt om att ta hand om allt det som vi i det moderna samhället inte vill veta av, det vi föraktar och skäms för. Det vill säga allt som påminner oss om att vi är människor, att tiden alltjämt går och att vi alla ska dö.
Att städa är lika viktigt som att vårda människokroppen, men vi tycks totalt oförmögna att inse denna sanning
Men detta faktum borde också säga oss något om hur viktigt städyrket är. Att städa är lika viktigt som att vårda människokroppen, men vi tycks totalt oförmögna att inse denna sanning. För det vore fel och farligt att tro att SD:s utspel endast är utmärkande för SD, det är i själva verket utmärkande för samtiden.
Städyrket är inget enkelt jobb
Det märks inte minst i hur det under de senaste decenniet återkommande har talats om ”enklare jobb” och dylikt. Men städyrket är inget enkelt jobb, det är inget jobb som bara ska vara tillfälligt, som en första stegpinne på den förmenta karriärstege som verkar vara många politikers vision av samhället.
Nej, städyrket bör verkligen inte vara en straffåtgärd. Men så låg är alltså statusen på yrket att det numera betraktas som en ”statusnedbrytande samhällstjänst”.
Vad som krävs är höjda löner och förbättrade arbetsvillkor. Vad som krävs är med andra ord hård facklig och politisk kamp
I ett sådant läge hjälper det knappast med tomma symboliska gester för att höja statusen. Vad som krävs är en rent materiell uppvärdering, vad som krävs är höjda löner och förbättrade arbetsvillkor. Vad som krävs är med andra ord hård facklig och politisk kamp.
