Den 12 september vaknade arbetarrörelsen med redig baksmälla. Socialdemokraternas regeringsinnehav hade nått sitt slut, och LO:s satsade 30 miljoner i valrörelsen var till intet.

Sedan jag började engagera mig fackligt-politiskt för fyra år sedan har det blivit både en och två besvikna texter om fackens svekfullhet. Det har gällt förändringarna i Las och strejkrätten, som LO orkestrerade under hot från Socialdemokraterna. Det har gällt minimala löneanspråk i avtalsrörelserna, och förtroendevalda som lite för ofta tar arbetsgivarens parti.

Mesigheten tror jag delvis beror på Socialdemokraternas tendens att regera landet. Relationen mellan LO och Socialdemokraterna har LO-basen Susanna Gideonsson träffande beskrivit som ”två armar på samma kropp”. Organisationerna bildades av samma rörelse, som delat samma medlemmar och verkat för samma intressen. Därför hänvisar armarna ständigt till varandra. Politiken ska inte lägga sig i parternas angelägenheter, menar Socialdemokraterna. LO kontrar med dyra valkampanjer för partiets seger framför att bråka med sin motpart.

De skyller samhällets problem på våra arbetskamrater med invandrarbakgrund

Men nu är tiderna nya. Nu ligger regeringsmakten hos partier vars arbetarfientliga politik går mycket längre än de reformer jag upprörts över sista åren. De skyller samhällets problem på våra arbetskamrater med invandrarbakgrund, och låter arbetare ta smällen för den skenande inflationen.

Tyvärr verkar de fackliga företrädarna förhålla sig till den nya verkligheten som om ingenting hänt. Från en position där fackmedlemmarnas tilltagande intresse för Sverigedemokraterna mötts med antirasistiskt värdegrundsarbete och i några fall uteslutningar, går nu Byggnads ordförande Johan Lindholm ut i media och säger sig vilja etablera kontakt med Sverigedemokraterna i riksdagen. Samtidigt står en avtalsrörelse för dörren där företrädarna för jättarna IF Metall och Kommunal tydligt avvisat tanken på löneanspråk i nivå med inflationen.

Vi hade inte behövt ha det så här. Nästan hela världen strejkar mer än vi och vågar ställa krav

Vi hade inte behövt ha det så här. Nästan hela världen strejkar mer än vi och vågar ställa krav – även i orostid. Som i Storbritannien, där järnvägsarbetarnas löneanspråk har lett till ett långvarigt stopp i tågtrafiken. Eller i Tyskland, där industrifacket IG Metall gick ut i avtalsrörelsen med lönekrav om hela 8,2 procent.

Kanske är rörelsen mest av allt vilsen i en ny situation

Kanske är rörelsen mest av allt vilsen i en ny situation. Förhoppningsvis kan vi så småningom landa i att en fackföreningsrörelse kan åstadkomma stora saker – även utan ett regeringsparti vid sin sida. Det är tid för facken att ta en ny, större roll.