Kongressen och förbundsmötet är Fastighets högst beslutande organ. På dessa sitter ungefär 160 personer som fått förtroende att vara medlemmarnas röst. Besluten som fattas där kan inte överprövas, det finns inga begränsningar i vilka beslut den kan fatta, den kan välja att lösa upp organisationen genom en votering. Så ser föreningsdemokratin ut i Sverige – medlemmarna fastslår föreningens regler vid möte som hålls varje år.
Föreningsfriheten är hotad om en domstol kan påstå att föreningar inte är kapabla att tolka sina egna regler
Av detta skäl blir jag orolig när våra domstolar börjar överpröva fackförbundens kongressbeslut. På Transport har en medlem nyligen uteslutits för att han samtidigt varit aktiv politiker för Sverigedemokraterna. Han blev utesluten för att de två uppdragen inte var förenliga med varandra, enligt den av kongressen beslutade stadgan. Stockholms tingsrätt valde dock att ogiltigförklara uteslutningen, ärendet åkte upp till hovrätten, som även de ogiltigförklarade den.
Det handlar inte om Sverigedemokraterna. Det handlar om vem som har sista ordet när det gäller en fackförenings inre angelägenheter. Jag menar att det måste vara föreningen själv som har tolkningsföreträdet. Vem annars? Vad annars är en fackförening, och vem bestämmer i så fall över den?
Det finns en missuppfattning, den är utbredd, den lyder: facket är som en myndighet, där alla har rätt att vara med och rätt att bli hjälpta. Detta är fel. Vi fackförbund är medlemsstyrda intresseföreningar utan någon koppling till staten eller ”det offentliga”. Det är vi själva som på våra årsmöten bestämmer vad vi ska göra, hur vi ska göra det, och vem som har rätt att bli medlem. Föreningsfriheten är hotad om en domstol kan påstå att föreningar inte är kapabla att tolka sina egna regler.
När den här texten skrivs kan ärendet fortfarande överklagas, oavsett utfall behöver vi fastslå följande: Kongressen måste alltid ha sista ordet!
