Häromdagen stod jag i kön på en auktoriserad bilverkstad. Förutom bilverkstad var det en märkes-återförsäljare och vi omgavs av den stämning som stor takhöjd, nybilsdoft och anhopningar av stora ekonomiska värden kan skapa. Det var känslan av att befinna sig i utkanten av den globala fordonsindustrin.

Nya direktiv från central ort

”Jag brukar alltid få en lånebil”, sa den äldre kvinnan framför mig. I tio års tid hade hon kommit för att serva sin bil, förklarade hon för den unga receptionisten, och varje år hade hon utan extra kostnad fått en lånebil. Hon var ju ”stammis”. Tyvärr, sa den osäkra och sannolikt nyanställda receptionisten. Tyvärr, men det hade kommit nya direktiv från central ort, det vill säga från någonstans i Asien, och nu var det slut med gratis lånebilar.

En äldre receptionist fick kliva in och ta över ärendet. Även hon tyckte att det var hemskt tråkigt, erkände hon, men nu var det som det var. Centrala direktiv hade utfärdats och det fanns tyvärr ingenting de kunde göra åt saken. De var maktlösa.    

90-talet, då vi bestämde oss för att det bästa vi kunde göra var att avreglera och privatisera vårt politiska inflytande över det mesta

Ja, tänkte jag när jag senare satte mig i kaffehörnan för att vänta på att får bilens felkoder avlästa. Vi är alla maktlösa. Åtminstone tycktes det mig vara vad som sagts alltsedan någon gång i början av 90-talet, då när vi bestämde oss för att det bästa vi kunde göra var att avreglera och privatisera vårt politiska inflytande över det mesta.

Grattis kaffe

Kaffet var däremot gratis och bryggdes i en sån där modern maskin som maler bönerna på beställning. Finkaffe. Så jag var tämligen nöjd, trots maktlösheten. Den äldre kvinna utan lånebil satt två fåtöljer bort och beklagade sig över telefon inför vad jag antog var hennes väninna.

nu var det viktigt att de så kallade löntagarna tog ansvar och inte förväntade sig en lönehöjning i nivå med inflationen

Jag stoppade in lurarna i öronen och lyssnade till en radiodebatt. Tre opinionsbildare av varierande färger diskuterade den kommande avtalsrörelsen. Alla var rörande överens: nu var det viktigt att de så kallade löntagarna tog ansvar och inte förväntade sig en lönehöjning i nivå med inflationen. I horisonten hägrade den skenande inflationen, denna månghövdade hydra vars oinskränkta makt vi alla har att underkasta oss.

Sinnesrobönens första sats

Ja, tänkte jag igen och sörplade på finkaffet. Det fanns väl inget vi kunde göra. Makten är en gång för alla placerad i de globala storföretagens händer. Ske världsekonomins vilja, ty den är allsmäktig och god. Vad felkoderna skulle avslöja hade jag heller ingen makt över. Sinnesrobönens första sats fick trösta mig som vanligt: ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Möjligen, tänkte jag vidare, har även politiker och fackföreningar fokuserat lite väl mycket på den satsen. Kanske borde de i stället titta lite mer på den andra satsen, det vill säga: ge oss mod att förändra det vi kan förändra. Jag vet inte. Hursomhelst reste jag mig för att ta en påtår. Man får väl passa på, nu när det är gratis, resonerade jag. Åtminstone detta hade ju jag och den upprörda kvinnan makt över.