Jag småspringer genom korridoren, jag har alltid bråttom. Mitt i korridoren står en kvinna och en man. Mitt emellan dem ligger isolering och golvlister. Kvinnan ser ut som en typisk kontorist, mannen håller i en borrmaskin. När jag har passerat hör jag en kvinnoröst som säger “Ja, det är ju onsdagar som är städdag, så då tar de det i morgon.”
Jag tvärstannar, vänder mig mot kvinnan och säger att om de behöver extra städning på grund av byggjobb så måste det beställas extra. Att städa upp efter borrhål ingår inte i den dagliga städningen. Jag hinner inte vänta på svar, men hör bakom min rygg kvinnorösten som säger “Ja se där ja, då fick vi veta det.”
Att städa upp efter borrhål ingår inte i den dagliga städningen.
Jag gör det jag ska, går ut på andra sidan och springer vidare. Vad som händer sen i huset vet jag inte. Jag besöker det bara i min roll som teamledare. Hen som har det på sitt schema är ganska ny på jobbet och jag brukar försöka besöka de nya ute på golvet.
Det tar en vecka innan jag inser att det aldrig kom någon extrabeställning. Men jag slår bort det, ibland städar de upp efter sig själva, ibland är det inte så farligt. Någon dag senare berättar jag historien under lunchen, som en berättelse om hur folk inte tänker efter. Sen slår det mig att jag egentligen inte vet hur historien slutade. Jag tittar på vår nya. Hen ser lite skuldmedveten ut och säger “Jag tog upp det”. Jag tänker att det är väl klart, det skulle jag också ha gjort om jag var ny på jobbet.
Jag tänker på de gånger som jag själv har böjt mig när jag borde ha tagit fajten för att vi alla ska få bättre arbetsförhållanden
Jag tänker på de gånger som jag själv har böjt mig när jag borde ha tagit fajten för att vi alla ska få bättre arbetsförhållanden. I nästa stund tänker jag på kvinnan. Hur tänkte hon? Tror hon att vi har oändligt med tid? Att alla gärna jobbar lite extra? Eller brydde hon sig inte? Varje gång jag åker förbi huset har jag lust att gå in och skrika “Fattar du inte att varje minut av min arbetsdag är beräknad och fylld. Det finns ingen flufftid till något extra”, men jag gör det inte. Dessutom tror jag inte att någon har räknat minuterna, utan bara tittat på ytan. Som att en toalett, kontor eller gymnastiksal kräver samma arbetsinsats för samma kvadratmeteryta.
Vi kanske bara skulle rycka på axlarna lite mer
Jag tänker att det inte är kvinnan som är problemet utan att folk runtomkring oss, över oss, inte förstår vad vi jobbar med. Sen börjar insikten sippra in att de kanske vet, men de provar. Går det så går det. Vi kanske bara skulle rycka på axlarna lite mer och säga “Jag tar det jag orkar och hinner med, och resten får vara kvar till nästa gång”.
Men det är klart. Det vågar man bara om man vet att man har ett jobb nästa dag, nästa vecka, nästa månad.
