Snart ett år har gått sedan min sista dag på jobbet. Arbetslaget hade tackat av mig med en liten blomma. Det var med damm från topp till tå och sorg i bröstet jag begav mig hem.

Hade någon sagt då, för fyra år sedan, att det var så här min sista dag på jobbet skulle kännas hade jag nog häpnat. Efter en, faktiskt, fin sommar, blev min första höst och vinter på jobbet nämligen så hemska som städjobb idag kan vara. Arbetsdagen var sällan kortare än tio timmar. Fasta scheman och säkerhetstänk fanns inte. Lediga dagar var sällsynta. 

Sena kvällar efter jobbet tillbringade jag under en period på McDonalds, där jag satt och sökte andra jobb. Att ordna internet hemma var ingenting jag orkade med.

Blickar möttes i samförstånd

Men så var det något som sattes i rörelse. En insikt hos oss alla. 
På en APT innan jul hade något hänt. Vi fick julkort där en leende VD lät hälsa att vinsterna var större än någonsin tidigare, och våra blickar möttes i samförstånd. Jag tänkte på alla timmar av liv som gått förlorade. På kollegan R, som sett jobbet som hela familjens chans till lite bättre ekonomi, men som gått in i väggen efter bara ett halvår.

Vad kollegorna tänkte vet jag inte. Men blickarna blev till lågmälda samtal i andra rum. Samtal om dom; höjdarna, cheferna, ägarna och smilfinkarna på huvudkontoret. Dom, som visst såg sig som mer värda än vi – trots att det var vi som gjorde jobbet!

Saker och ting blev långsamt bättre på jobbet. Det berodde till viss del på att vi fick nya chefer – men lika mycket på att vi gick ihop.

Saker och ting blev långsamt bättre på jobbet. Det berodde till viss del på att vi fick nya chefer – men lika mycket på att vi gick ihop. Med facket i ryggen togs små men bestämda steg mot ett värdigt arbete.

Idag är det ett jobb jag längtar tillbaka till. Så mycket att jag febrilt försökt få sommarjobba där igen. Efter mina tre år här kan jag dock förstå om cheferna är lite tveksamma. Jag kan kanske trösta dem med att det här ser ut att bli min sista text. 

Format min syn på klass

Jag kommer minnas städningen med både glädje och sorg, men framför allt har de här åren format min syn på klass. I städningen pågår klasskampen varje dag, i slaget mellan deras vinster och våra kroppar. Den lämnar efter sig utslitna lemmar, magsår och fula ärr, som hade kunnat förebyggas om chefsbonusar och rekordvinster i stället hade lagts på personal och arbetsmiljö.

I städbranschen kan uttrycken vara brutala, men erfarenheten av klasskampens vardag delas av de flesta som arbetar med sin kropp. Längst ut i ledet blir konflikten som tydligast. Det ger en klassmedvetenhet som inte går att läsa sig till i någon bok. Där i finns fröet till förändring. På jobbet och i hela samhället.