Som förhandlare måste man ibland utsätta sig för otrevliga situationer. Personen som sitter på andra sidan, ofta arbetsgivaren, brukar vara ovillig att gå våra krav till mötes. Jag kan förstå det. Vem vill ge bort något om den inte måste? Ilskan i rummet kan variera, från ingen alls, till rosenrasande. I de senare fallen brukar jag påminna mig om att det ingår i jobbet att ibland väcka känslor. Jag kan ta det. Jag har kollegor, jag har ett förtroende från medlemmarna, jag representerar Fastighets som avtalssekreterare.
Det får mig att undra, hur många enskilda människor där ute skulle orka ta en sådan diskussion med sin chef? Om vi inte hade fackförbund, ingen LO-samordning, ingenting. Alla i Sverige får boka ett ensamt möte med chefen och säga: ”jag skulle vilja att min lön gick upp med två tusen.” Hur länge skulle man sitta kvar och tjata, hur skulle man reagera när chefen började sucka, höjde rösten? Svaret är att det inte skulle bli några sådana möten. Lönerna skulle stå stilla. Människor skulle fortsätta arbeta och ägna sig åt sitt.
Hade det inte varit för facken hade Sveriges löntagare fått ta hela smällen
Jag tänker på det ofta, särskilt sedan den ekonomiska krisen slog till, med höjda räntor och räkningar. Vi har en blåbrun regering som struntar i arbetande människor. Den är i full färd med att montera ned våra rättigheter, införa angiverilagar, eller lisma för diktaturer. Ibland försöker den sänka skatten för de rika, men knappt det klarar den av.
Hade det inte varit för facken hade Sveriges löntagare fått ta hela smällen. Att gå med i facket är alltså att ta kontroll över sin situation. Och vi gör det tillsammans. Vi kan inte förlita oss på generositet. Ingen arbetsgivare vill skänka bort sina pengar och ingen högerregering vill hjälpa till. Vi har bara varandra. Vet man det, då kan man ta vilken utskällning som helst.
