Vi äter lunch. Det är sensommar, nästan höst. Löven är gröna men det är blött och smuts följer med in överallt. Vi pratar om hur jobbigt det är med alla björkfrön som blåser in, fastnar på mjuka mattor som behöver dammsugas om och om igen. Sanden följer med blöta skor in i husen, långt in förbi skrapgaller och entrémattor. Vi byter erfarenheter, försöker hitta lösningar. Vi har många år tillsammans, vi har bredd i våra erfarenheter och förslagen är bra och många. Ändå enas vi om att hösten är slitig och att kroppen gör mer ont än vanligt.  

– Ja, och nu sänker de lönen för oss 35 procent som har det högsta branschvanetillägget, säger han och volymen ökar runt bordet. 

– Men det blir en ganska bra löneökning ändå, invänder jag. 

– Fast man känner sig inte så uppskattad, kanske man skulle göra nåt annat, fortsätter han. 

Är det bara 35 procent som har högsta branschvanetillägget?

Hans ord får mig att fundera. Är det bara 35 procent som har högsta branschvanetillägget? Jag vet att folk kommer och går, men är det inte fler som stannar i 6 år eller mer? Och är man verkligen fullärd efter 6 år?

Det brukar sägas att man behöver 10 000 timmar för att bli expert och det visar sig att efter 6 år har man jobbat de timmarna. Så, då är det väl rimligt att kalla sig för städexpert. Men jag kan mer nu, efter 20 år, än vad jag kunde efter 6 år, och det känns lite futtigt att det inte syns mer på lönen. Det borde finnas något som gör det mer fördelaktigt att stanna.

Jag trivs med det här jobbet. Jag vill bara ha bättre förutsättningar att göra det på

När lunchen går mot sitt slut börjar vi så smått röra på oss, mjuka upp leder och muskler som har stelnat under tiden vi har suttit. I skrapandet av stolar hör jag hur han muttrar att man borde få gå i pension tidigare om man har ett tungt jobb som sliter på kroppen. Det får mig att stanna upp i mitt stapplande. Det är kanske de sakerna vi ska kämpa för, istället för fler och högre branschvanetillägg.

Kanske skulle hålla bättre om vi fick bra arbetsskor.

Möjligheten att gå i pension tidigare och med en pension man kan leva på. Att kunna gå ner i arbetstid utan att förlora alltför mycket i lön när kroppen inte håller för heltid längre, eller att kunna få arbetsuppgifter som inte är lika tunga för kroppen. Sen tänker jag att vi kanske skulle hålla bättre om vi fick bra arbetsskor. 

Det finns många saker att kämpa för och även om många söker sig vidare så vill jag stanna kvar. Jag trivs med det här jobbet. Jag vill bara ha bättre förutsättningar att göra det på, och om vi hade det kanske fler skulle välja att stanna kvar.