Likvätska eller klotter – Sofie sanerar för att hjälpa människor

Under förmiddagen har saneringstekniker Sofie Nilsson i Oskarshamn varit ute på ett uppdrag med en liksanering i en lägenhet någonstans i länet.

Utryckningen kom in plötsligt, så är det ofta. Hon vet aldrig hur hennes arbetsdag ska se ut och just det uppskattar hon mest med sitt yrke.

– Det beror helt på vilka uppdrag vi får in. Det kan vara alltifrån sanering efter en stor brand till industristäd. Nästa dag kan det handla om avlopp som svämmat över. Blir det tid över står jag i grovtvätten på firmans kontor med kläder och andra textilier som vi samlat in under uppdragen.

Sanerar likvätska och lukt

När det handlar om att sanera efter en avliden, som visserligen inte hör till de vanliga uppdragen men som hon råkar ha ägnat sig åt just i dag, är den döda kroppen oftast inte kvar i hemmet.

Den har sjukvården, polisen eller en begravningsbyrå tagit hand om.

Sofie Nilssons och kollegornas uppgift är att få bort det som kvarstår: likvätskan som alla döda kroppar släpper efter ett tag, särskilt de som legat en längre period utan att bli upptäckta.

Och så doften. Plus, ibland, en totalstädning och att tömma hela hemmet.

– Om det är ett självmord kan det också handla om att få bort blod och annat. Har skjutvapen varit inblandat kan det dessutom finnas kvar kroppsdelar. Men jag har än så länge aldrig varit med om något större, det har handlat om någon benbit och tand.

Bakgrund som undersköterska

Sofie Nilsson är 32 år och har jobbat som saneringstekniker i ungefär sju av dem. Dessförinnan jobbade hon inom LSS och har en utbildning som undersköterska i botten.

– Jag har alltid vetat att jag på något sätt vill hjälpa människor. Bara inte exakt hur. Nu blev det på det här viset och jag tycker jättemycket om mitt jobb.

För en utomstående kan det låta obegripligt, åtminstone de delar av yrket som har med död, misär och igenproppade toaletter att göra.

Tänker mycket på bemötandet

Men Sofie Nilsson ser det som ett jobb som måste göras. En anhörig ska aldrig behöva städa upp det rent kroppsliga efter en älskad människas bortgång, anser hon.

Det bör göras av någon som saknar personliga band och som är proffs på uppgiften.

– Jag ser bemötandet av människor som en lika viktig del av mitt jobb som att saneringen blir välgjord. Det är inte sällan som vi blir nästan som psykologer.

Jag brukar mest bara lyssna om någon behöver prata. Inte fråga så mycket.

Hon och kollegorna kan komma in i ett hem där någon nyligen burits ut efter att ha avslutat sitt liv. Kvar i soffan sitter hålögda, chockade familjemedlemmar.

– Jag brukar mest bara lyssna om någon behöver prata. Inte fråga så mycket. Ibland tvingas man avrunda samtalet efter ett tag, vi har ju ett saneringsjobb att göra.

Begränsat uppdrag

Hon kan, trots att hon börjar bli rejält rutinerad, behöva påminna sig om att jobbet är begränsat dit.

Hennes och kollegornas uppgift är inte att lotsa vidare till olika stödinsatser från samhällets sida. De ska sanera, punkt slut.

– Svårast kan det vara i mötet med människor som mår väldigt psykiskt dåligt och inte klarar av sin vardag. Jag har varit inne och sanerat hos människor som lever i fullkomlig misär men som har sagt att ingen tar vid sedan, när vi har lämnat.

Det tycker Sofie Nilsson gör ont. Särskilt de gånger hon ser spår av att barn finns med i sammanhanget.

– Man vet ju att det kommer att se likadant ut igen om några månader om personen i fråga inte får någon hjälp. Men det kan vi inte påverka. Vi har total tystnadsplikt och inget anmälningsansvar.

Kollegorna viktiga

Kollegorna är därför viktiga, de åker nästan alltid ut på uppdrag två och två. Vid avhysningar, alltså när någon mot sin vilja tvingas lämna sin bostad, kan de behöva vara än fler.

Åtminstone om de fått veta att den uppsagda hyresgästen kan vara utåtagerande.

– Då låser man dörren noga och kan inte låta bli att lyssna ut mot trapphuset när någon kommer. Men om en hotfull situation uppstår ska vi bara gå. Ilskan kan riktas mot oss men vi gör ju bara det vi har blivit tillsagda: packar ihop bostaden.

Lyhörda chefer

 Kollegorna är noga med att hålla koll på varandra och komma ihåg att fråga hur de andra mår enligt Sofie Nilsson.

– Vi är ju olika som människor och en del har svårare att hålla en del saker ifrån sig än andra.

De kan alltid säga nej när uppdrag känns för utmanande. Sofie Nilsson upplever att hennes chefer är lyhörda, båda har själva egen erfarenhet från branschen.

– De är fullt medvetna om utmaningarna vi kan stå inför. Men för min del har det hittills aldrig dykt upp ett tillfälle där jag känt att jag inte stått ut. 

Lyssnar på poddar

Det kan visserligen vända sig även i hennes mage vid första åsynen av massor av vita maskar som krälar runt.

Eller så kan hon rygga tillbaka när odören från rutten mat som legat länge i urkopplade kylskåp och frysar lyckas kila sig in i någon glipa i ansiktsmasken.

Men då rättar Sofie Nilsson till glappet, tar på sig skyddshandskarna och börjar jobba. Hon liksom bara tar i.

– Jag brukar sätta på en podd, ofta Spöktimmen eller något om mord och mysterier. Det kanske låter lite konstigt men det är mitt sätt att gå in i min egen värld och bara jobba.