Det slår mig inför varje avtalsrörelse hur otroligt det är att LO-familjen gång efter gång pratar ihop sig, och kommer överens om en samordning. Det är ju ingen liten sak. Över en miljon löntagare går samman över geografiska och yrkesmässiga gränser och lovar att hjälpa varandra att komma framåt.

Det är en arbetarrörelse i ordets yttersta bemärkelse. En uppvisning i praktisk solidaritet som är ovanlig i dag.

Klasstillhörigheten förenar

Kortfattat kan man förklara det så här. LO består både av förbund med över 500 000 medlemmar, och förbund med runt 3 000 medlemmar. Vad har de gemensamt? Varför är de med i samma organisation?Jo, LO handlar inte om hur många som arbetar inom en viss bransch. Det handlar om en annan sorts gemenskap, i grund och botten om klasstillhörighet. Alla förbund inom LO organiserar arbetare.

När man pratar om samordningen så syftar man på de avtalskrav som alla förbund ställer samtidigt, och som arbetsgivaren inte kan neka utan att få alla förbunden emot sig. Helt enkelt de krav som förenar oss som arbetare. Högre löner, högre lägstlöner, och annat som vi inom LO kommer överens om i förväg.

Ibland må den listan kännas kort, och ibland finns det stunder när man känner att vi borde ha tryckt upp siffrorna ännu mer.

En för alla, alla för en

Då måste man påminna sig om att samordningen, det är själva grundbulten. Utan den står förbunden själva. Man kan kalla det för den samlade arbetarklassens sätt att hålla linjen. Vi trycker oss framåt tillsammans. Varken scenarbetare, städare eller undersköterskor ska acceptera lägre löneökningar än det beslutade märket. Det är det som gäller.

Den överenskommelsen är faktiskt mer än bara siffror. Det är något verkligt och stort. Det är en för alla, och alla för en. Och den meningen kommer jag att bära med mig i vår, när avtalsrörelsen drar i gång på riktigt.