”Jag önskar Försäkrings­kassan skulle lyssna på läkarna”

Monica, som egentligen heter något annat, har vilat inför Fastighetsfolkets besök. Hon har diagnosen ME-CFS, en kronisk neurologisk sjukdom.
– Den har ibland kallats ”kroniskt trötthetssyndrom”, men det är så mycket mer än bara trötthet. Jag har ständig huvudvärk, ont i kroppen och känner mig som att jag håller på att få världens influensa hela tiden, säger hon och fortsätter:
– Problemet är att det inte finns några blodprover som visar detta. Det är inget som kan bevisa hur matt jag är.

Hon anses helt arbetsför

Arbetsrätt

Alla ansträngningar, även på någon enstaka timme, straffas med förlamande trötthet och influensasymptom. Större ansträngningar kan kräva flera dagars återhämtning.
Hon har tidigare haft flera olika yrken, som barnskötare och senast städare. Under flera år har hon dock, med avbrott för sex månaders arbetsprövning, varit hemma utan att få en enda krona i lön eller bidrag. Hon och hennes familj lever i stället på hennes mans inkomst.
– Jag kan inte få socialbidrag eller annan ersättning heller eftersom vi bor i hus. I så fall skulle vi behöva flytta och gå ifrån varandra och det vill ingen, säger hon.

I det senaste, och många tidigare läkarutlåtanden, räknar läkaren upp symptom som nedstämdhet, svår värk, extremt lite ork och stora koncentrationssvårigheter.
Under punkten aktivitetsbegränsning är bedömningen: ”Har ingen arbetsförmåga i vanligt förekommande arbeten”.

Trots detta bedömer Försäkringskassan att hon har inte har nedsatt arbetsförmåga eftersom det inte går att uppvisa några ”objektiva undersökningsfynd”.
Läkarna skriver bara utlåtanden som sträcker sig tre månader, eftersom det inte går att säga säkert att problemen ser lika ut då.

Varje nytt läkarutlåtande skickas till Försäkringskassan som prövar rätten till sjukpenning. Och varje gång blir det avslag. Monica har överklagat så många beslut om nekad sjukpenning att hon tappat räkningen.

Sedan över ett år tillbaka får hon juridisk hjälp från LO-TCO Rättsskydd. Just nu driver förbundsjurist Erika Engman två ärenden. Det ena gällande sjukersättning och det andra sju överklagade sjukpenningperioder.
Monica skulle vilja att hennes sjukdom erkändes och att hon skulle få rätt till sjukersättning.
– Jag önskar att Försäkringskassan skulle lyssna på läkarna. Det är ju ingen som vill vara hemma och sjuk, säger hon.

Ansökningarna som kommer in till Fastighets gäller nästan uteslutande sjukpenning och nästan alla handlar om personer som får avslag från dag 180, då arbetsförmågan prövas mot ”normalt förekommande arbete”.
– Vi är kritiska till hur regeringen har handskats med frågan om sjukförsäkringen. Vi är kritiska till hela den så kallade rehabiliteringskedjan eftersom den inte innehåller någon rehabilitering utan snarare är ett utsorteringssystem. Dessutom är vi kritiska till att regeringen sätter upp ett sjukpenningtal för att minska sjukskrivningarna och skapar ett system utifrån det i stället för att förbättra arbetsmiljö och sätta press på arbetsgivare, säger Torbjörn Jonsson, arbetsmiljöansvarig ombudsman på Fastighets.

Vad i sjukförsäkringen är viktigast att ändra?
– Det som kallas ”normalt förekommande arbete”. Det är helt absurt att Försäkringskassan ska kunna hänvisa till det utan att specificera vad det skulle kunna vara för arbete. Dessutom hanteras enligt LO-TCO Rättsskydd olika av olika domstolar runt om i landet. Det är fullkomligt rättsosäkert, säger han.

Medan utredningar, beslut och prövningar pågår kämpar Monica på för att klara vardagen och den ekonomiska situationen.
– Jag kan lära mig att leva med sjukdomen. Men att vara den här ekonomiska bördan. Att inte kunna bidra och att ha ångest över att allt kostar. Det är det värsta, säger hon.

Dagen efter mötet med Monica kommer ett mejl:
”Du frågade igår vad jag saknar. Jag tänkte på det och har rabblat upp så mycket för mig själv: det sociala, ett jobb, lön, fikarast och personalmöte, semester, helg, nya utmaningar, nya rutiner. Jag blev lite ledsen när jag tänker på vad jag saknar för det är ju allt ett normalt liv. Jag brukar ju undvika att tänka så utan försöker att se så positivt som möjligt och vara glad över det lilla. Att min dotter vill ligga i soffan och kolla serie med mig eller att solen skiner eller att jag kanske lägger i en maskin tvätt eller kanske plockar ur diskmaskinen.
Mitt naiva sätt är antagligen ett försvar och jag lever på hoppet att FK (Försäkringskassan, reds. anm.) ska erkänna mig och låta mig vara och få lära mig att leva med detta liv och använda den energin jag har på bästa sätt. Sverige är ju ett bra land som tar hand om alla när det krisar, visst är det så?”