Showan Shattak: ”Vi måste gå samman”

Natten mellan den 8 och 9 mars 2014 höll Showan Shattak på att dö när han och några vänner var på väg hem efter demonstration och fest i samband med internationella kvinnodagen. Det hände i Malmö, staden som han har växt upp i och älskar. Och det hände i de välbekanta kvarteren där han lever sitt vardagsliv, alldeles intill Möllevångstorget. En grupp knivbeväpnade nynazister kom i Showan Shattaks och vännernas väg.
– Jag minns bara episoder, att allt var obehagligt och fullkomligt kaos. Sedan var det något blött från mitt huvud och sedan var det svart och jag vaknade upp på sjukhuset i Lund efter att ha legat i koma i nästan en vecka.

Professor Göran Therborn vill ha mer klassdebatt i politiken

Intervjun

Showan Shattak fick, förutom knivhugg i ryggen, sitt huvud dunkat mot en trottoarkant. Han fick svåra inre hjärnblödningar och ett hål i skallbenet på vänster sida, vilket gjorde att höger hjärnhalva svullnade. Han genomgick sex huvudoperationer de efterföljande månaderna, en del av skallbenet är förlorat och numera av plast.

Han överlevde, men han kommer aldrig att bli helt återställd trots mycket rehabilitering. Han vänstra arm hänger lite grann och sulan på hans vänstra sko är ordentligt nedsliten.
– Jag hasar ena benet efter mig. Och jag lider av samma hjärntrötthet som den som drabbats av en stroke. Fortfarande måste jag ta fem mediciner varje dag.

Men Showan Shattak säger att han ändå varken är bitter, hatisk eller fylld av hämndbegär.
– Jag har haft turen att ha enorm uppbackning av vänner och en rörelse som hjälpt mig att förhålla mig till allt detta fruktansvärda. Det enda som finns är att jobba vidare, jag ser inget annat alternativ.

Showan Shattaks politiska uppvaknande skedde redan i tolvårsåldern. Han kom hem en kväll och såg sin mamma gråta framför tv:n, det var 2001 och USA hade just invaderat Afghanistan.
– Jag förstod inte, mamma är ju från Iran. Vad hade detta med våra släktingar att göra?

Händelsen blev början till långa politiska samtal mellan mor och son. De pratade om imperialism och rasism, Showan Shattak fick böcker av sin mamma och hon tog med honom på en Mikael Wiehe-konsert. Han gick med i SSU och började åka på utbildningar och läger.
– Jag är så oerhört tacksam inför alla de äldre som tog sig tid med oss skitungar. Att de hade tålamod i oändliga diskussioner om klassförtryck, globalisering, feminism och rasism.

”Jag är envis som fan”

Intervjun

Men förändringen gick långsamt inom partipolitiken, tyckte Showan Shattak. Parallellt började han engagera sig även på andra arenor, främst inom den antirasistiska rörelsen.
– Jag såg hur vänner inom SSU i Ystad och Helsingborg inte kunde ha möten, de fick sina lokaler vandaliserade och blev hotade.

Under flera år åkte han bland annat upp till Salem söder om Stockholm i samband med nazisternas stora årliga manifestation. Han såg med egna ögon hur motdemonstranterna faktiskt förändrade.
– Vi var många som tillsammans lyckades begränsa dem, det är stort. Men jag tänker att det är så många fler krafter i samhället som skulle kunna engagera sig. Tänk om till exempel pendeltågsförarna skulle vägra att köra nazisterna till Salem! Sådant skulle facket kunna ta tag i! Jag tror att det skulle kunna locka många nya medlemmar, skapa engagemang och gemensamma mål.

Showan Shattak har också under lång tid varit en hänförd MFF-supporter. Att så många människor fanns där, backade upp, stöttade och deltog i protesterna i samband med att han kämpade för livet, har att göra med det – han har kontaktytor inom många olika sfärer.

Nu, när han i stort är tillbaka efter allt han tvingats genomlida, jobbar han med detta: att kombinera sina erfarenheter från olika folkrörelser. Han har en halvtidstjänst som verksamhetsutvecklare på ABF där han drar i gång olika projekt och studiecirklar. Dessutom driver han egen firma på 25 procent och åker runt och föreläser.
– Jag brukar säga att man ska jobba med förändring på alla arenor där man vistas, allt är politik.

Som exempel nämner han sitt engagemang för fotbollssupportrar mot homofobi. För man kan aldrig luta sig till baka och tro att något är klart bara för att det finns lagar som ska garantera lika rättigheter, menar Showan Shattak.
– Facket kan ha en jätteviktig roll i att exempelvis upptäcka och mot arbeta diskriminering och rasism på arbetsplatser. Jag tror det är så vi skapar känsla av sammanhang och att vi hör ihop, att gå samman i stället för att gruppera oss mot varandra.