Statsminister och S-ordförande Stefan Löfven menar att alternativet till januariavtalet, en M-KD-regering med stöd av SD hade varit förödande för svenska löntagare. Att S gjort överenskommelsen är bara början på en politisk process där facket kommer att få inflytande, skriver Arbetet.

”Social­demokraterna måste locka fler fackliga medlemmar”

Nyheter

Hur ser du på LO och LO-förbundens möjligheter att påverka politiken efter januariavtalet och att ni ska förhandla budgetar med C och L framöver?
– Det är goda möjligheter. Vi har en helt ny dynamik nu i svensk politik. Det är därför jag är så noga med att påpeka att januariavtalet bara är slutet på en förhandlingsprocess, men det är också början på en politisk process. Om vi tar arbetsrätten som ett exempel, om vi tittar på skrivningarna där så står det ju också att balansen mellan parterna inte ska förändras och vi ska dessutom förbättra balansen vad gäller anställningsskydd bland olika anställningsformer.

Så ni balanserade upp den skrivningen, som C och L fick igenom om fler undantag i turordningsreglerna?
– Exakt! Och det vi måste se är att om vi inte hade gjort det här, om nu M och KD med stöd av SD hade fått makten, då kan jag säga att då hade inget fackförbund varit i närheten av någon förhandling. Utan då hade den högerregeringen kört igenom vad de ville ha.

Men vilka reella möjligheter har LO och förbunden att få inflytande över politiken?
– Jag ser framför mig att LO och förbunden själva börjar fundera på hur skulle vi vilja att det fungerar. Sedan har vi den facklig-politiska samverkan, då sätter vi oss ner och funderar vilka saker ska vi lägga in i till exempel en skattereform. Och det är inte alltid så att vi är överens om alla detaljer, men vi är överens om riktningen – vi måste minska de ekonomiska klyftorna och vi måste öka rättvisan i vårt samhälle. Så jag ser alla möjligheter, det är nu det börjar.

LO-ordföranden, Karl-Petter Thorwaldsson, menar i stället att det blir svårare för dem att få inflytande när budgetarna ska förhandlas med C och L.

– De (S) kommer inte gå tillbaka till C och L och säga, hörrni vi har diskuterat lite med LO och de gillar inte det här, sade han tidigare till Arbetet.

Hur ser du på det?
– Det är regeringen som förhandlar budgeten med de andra partierna, och så måste det vara. Men det är ju inte så att vi helt plötsligt kommer på någon ny politik som socialdemokratiskt parti, att nu hittar vi på något helt annat här. Vi har ju med oss det som vi har beslutat på kongresser och där har de fackliga varit med och haft inflytande. Du måste hela tiden fylla på, fack och parti i samverkan, då bygger vi och utvecklar politik. Då vet vi vad vi ska driva när vi är i regeringsställning.

Under debatten om reformprogrammet och den facklig-politiska samverkan menade ett fackligt kongressombud att delar av partiet bara ser facket som arbetsmyror som ska jobba på utan att ställa frågor om det politiska innehållet.

Den beskrivningen håller Stefan Löfven inte med om.

– Nej, så betraktar jag det inte alls. Min filosofi bygger på att ju fler perspektiv och åsikter du får in, och inte minst från de fackliga, desto bättre blir det. Sedan måste man ju processa det, allt går inte att bara att föra in i en hög. Men ofta fungerar det så att man har lite olika förslag, sedan hittar vi den kompromiss som gör att det här blir bra.

– Den facklig-politisk samverkan är en diskussion mellan fack och parti. Men också att de fackliga företrädarna är medlemmar i partiet och den vägen påverkar. Därför vill vi ha många fackliga företrädare på kongressen. De tillför löntagarperspektivet utifrån sina erfarenheter. Så att nä, det är inte alls några arbetsmyror bara. Eller, jo, arbeta måste vi alla göra, till exempel i en valrörelse, men det här är mycket, mycket bredare än så.

Hur hade du reagerat om Göran Persson hade kommit med en sådan här överenskommelse när du var Metallordförande?
– Jag har gjort så pass många överenskommelser och avtal i mina dagar, på lokal nivå, på central nivå, så är det något de fackliga vet är att om du vill sluta avtal så måste du också kompromissa.

– Vi hade kunnat välja att låta bli att göra överenskommelsen och sagt åt högern att nu får ni ta över här. Men då vet jag också att vi hade haft en mandatperiod framför oss, och säkert någon mandatperiod till, som hade varit förödande för svenska löntagare.

Arbetsrätten skaver ju extra mycket i fackets ögon, att förhandla under lagstiftningshot. Hur ser du på det?
– Ja men tänk efter själv, en moderatregering med KD och SD, vad hade de sagt till svensk fackföreningsrörelse: nu vill vi höra vad ni tycker? Nä, det hade de inte sagt. Utan de hade sagt att så här vill vi att det ska bli. Och då hade de nog med all sannolikhet bara lyssnat på den andra parten.

– Jag kan naturligtvis förstå att man inte vill förhandla under det här trycket, men jag tror samtidigt att båda parter inser att det bästa är att de själva kommer överens. Annars hade man inte påbörjat förhandlingen innan vi slöt januariavtalet.

 

Den här artiklen är först publicerad i Arbetet, som tillsammans med Fastighetsfolket och fem andra titlar ingår i LO Mediehus.