Det håller på att hända något oroväckande inom arbetarrörelsen. SD:s syn på verkligheten adopteras. Anders Wiklund hävdar att ”vänstern” numera inte har något att erbjuda arbetarklassen.

Vi har sett samma adoptionsförfarande hos socialdemokrater på olika håll i landet i exempelvis tiggerifrågan. Skulden ges flyktingar och arbetare från andra länder.

Det är en kombination av missnöje med socialdemokratins bristande jämlikhetsambitioner och tondöva privatiseringar parat med högerns strategi för att pressa arbetsvillkoren.

Det är nog sant att det inom den traditionella arbetarklassen finns en konservatism, till och med reaktionära drag politiskt sett. För varför skulle annars SD fått sådant fäste med sin politik? Det är en kombination av missnöje med socialdemokratins bristande jämlikhetsambitioner och tondöva privatiseringar parat med högerns strategi för att pressa arbetsvillkoren.

Arbetarklassen ser annorlunda ut numera

Arbetarklassen ser annorlunda ut numera och vi ser en framväxande underklass av lågavlönad och rättslös arbetarklass som är precis lika mycket arbetarklass och har gemensamma klassintresse med den historiskt traditionella arbetarklassen.
Att då tala enbart för den del av arbetarklassen som agerar och uppträder på ett sätt som motarbetar klassens samlade intressen är ingen vänsterpolitik.

”Vänsterns” stora brist är att man antingen ersätter klass med identitet som då ger en ”klasslös” politik. Detta är medelklassens världsbild som talar.

Eller att man står för en nationalism likt den som SD för fram, något som vi sett ”kommunister” göra.
Vänstern måste våga gå före och hävda hela arbetarklassens intressen, ta striden mot reaktionära och politiskt klassfientliga uppfattningar. Det är inte de fattiga arbetarna som är fienden utan de som utnyttjar och gör dem fattiga.
När man anpassar sig till den del av arbetarklassen med de mest reaktionära uppfattningarna, det vill säga de arbetare som vänder sig mot exploaterade arbetare från annat land, så är det också en spegelbild av den så kallade ”vänsterns” oförmåga att navigera i den postnyliberala verkligheten.

en mörk högerpopulism som ställer arbetare mot arbetare

Det vi nu ser är en reaktionär nationalistisk kollektivism där det inte är nyliberalismens egoism utan en mörk högerpopulism som ställer arbetare mot arbetare i nationens intresse.

Med en reformistisk arbetarrörelse som inte förmår att bryta sig loss från nyliberalismen (exempelvis ”jöken” i Sverige) eller har svårt att bryta genom delar av den traditionella arbetarklassens enögdhet som i UK (Brexit) står hoppet till fackföreningsrörelsen.

Men det förutsätter en öppenhet och aktivistisk verksamhet, idog organisering och envis ideologisk kamp med det mest reaktionära uppfattningar som finns i den klass man skall organisera. Det måste till folkbildning och upplysning. Problemet ligger helt hos arbetarrörelsen själv. Den måste bryta upp från årtionden av konflikträdslan, legalism och passivitet parad med eftersatt bildning och missriktad politisk lojalitet.