Svar till Joakim Häggkvist i debatten om Vänstern.

Mitt inlägg i debatten var inte enbart riktat mot Vänsterpartiet. Jag vill understryka att jag med vänstern menar allt från små sekter på ytterlighetskanten till det som folk i vanlig mening definierar som vänstern, alltså V samt partierna i januariöverenskommelsen.

Joakim Häggkvist förstår inte hur arbetare kan rösta på SD. Det är inte klokt menar han och undrar hur man kan rösta på ett parti med den invandringspolitiken om man har invandrande arbetskamrater.

Vänsterns och arbetarklassens separation är ett faktum i Sverige och i princip hela västvärlden

Sanningen är den att många av våra invandrande arbetskamrater själva röstar på SD, just på grund av invandringsfrågan. I gruppen utlandsfödda sympatiserar 11,3% med SD och i gruppen som klassas som att ha utländsk bakgrund är det 12% som sympatiserar med SD enligt en SCB-undersökning publicerad  i Expressen 11/6-18. Stödet i dessa grupper har med all sannolikhet ökat sedan dess.

Vi som i någon mån är fackligt aktiva och medvetna arbetare måste ställa frågan varför en majoritet av våra medlemmar ser SD som det bästa alternativet.

Vänsterns och arbetarklassens separation är ett faktum i Sverige och i princip hela västvärlden. Joakim menar att V är enda rätta alternativet för oss. Ett krasst konstaterande som förmodligen gör tillvaron bekvämare för Joakim och hans kamrater i V. Att tänka självkritiskt på sin egen roll i en separation är betydligt jobbigare men helt nödvändigt om man vill undvika en separation.

Joakim lyfter upp Vänsterpartiets position i frågan om LAS och motståndet mot införandet av marknadshyror som exempel på bra politik för oss arbetare.

Det är sådana frågor som vi ska söka stöd för, men med ett självständigt agerande utan att behöva svälja hela paketet hos ett parti

Jag håller definitivt med om att det är bra politik från V. Det är sådana frågor som vi ska söka stöd för, men med ett självständigt agerande utan att behöva svälja hela paketet hos ett parti.

V är nämligen ett utpräglat medelklassparti i bas och i överbyggnad. Klasskamp har bytts ut mot identitetspolitik och kamp för olika minoriteter. Solidaritet har blivit synonymt med borgerlig välgörenhet.

I frågan om invandring och integration blir det mer uppenbart än på andra områden. V ger sitt stöd till den imperialistiska politik som slår sönder fattigare länder som försöker bygga sitt oberoende. Eritrea, Libyen, Syrien, Venezuela, Kuba med flera.
Till kriget mot och förstörelsen av Afrikas då rikaste och mest välmående land, Libyen, röstade man för att sända svenska krigsflygplan.
En insats som fick fruktansvärda konsekvenser för en hel region och drev miljontals människor över medelhavet. Sedan står man och hävdar någon sorts solidaritet under parollen ”ingen människa är illegal” och ”refugees welcome”.

Varför oroa sig för något så otrendigt trams när en falafel kostar 25 spänn

När vanliga människor visar motvilja till att betala invandringen av hundratusentals människor med försämrad välfärd. När vanliga människor uttrycker kritik mot framväxten av parallella klanstrukturer och känner oro för islamism och gängvåld så döms det ut som rasism och dumhet från V och dess kärnväljare på Södermalm, Möllevången och Majorna.

Varför oroa sig för något så otrendigt trams när en falafel kostar 25 spänn och en biltvätt blivit så jävla billig att ingen längre behöver skita ner sig.

det är vi som är kraften för demokrati, social och ekonomisk rättvisa

Men det är inte hos kommunikatörer, socialsekreterare och marknadsförare som potentialen för förändring finns. Det är i arbetarklassen, det är vi som är kraften för demokrati, social och ekonomisk rättvisa.

Jag vill se att vi fackligt förtroendevalda på allvar lägger örat till marken och lyssnar till vad ALLA våra medlemmar vill. Om inte berget kommer till Muhammed får Muhammed komma till berget.