Efter vintern kommer våren. Jag har dubbla känslor inför denna allmänt omhuldade årstid. Solljuset är förstås trevligt. Kroppens tjäle tinar i värmen och jag får en efterlängtad injektion av koncentrerade D-vitaminer. Tankarna och känslorna mjukas också upp, de knoppas och spricker upp, blir vänligare och givmildare mot världen och mig själv.

Länge sedan jag log mot en främling

Jag kommer på mig själv med att le helt oprovocerat mot en äldre man med munskydd på mataffärens parkering. Det slår mig att det var länge sedan. Länge sedan jag log mot en främling.

Men våren är också skitig. Vinterns oskuldsfulla snötäcke, vitt och gnistrande kallt, smälter ner till en gråbrun sörja av hundskit, halkgrus, avgaser och bortslängda munskydd. De lukter som legat inkapslade i snödrivor och tjäle släpps fria. Våren doftar inte enbart schersmin och solvärmd asfalt — det kommer senare. Våren stinker först av cancerfrämjande kolmonoxid och förruttnelse.

Det är skönt att inte behöva frysa när jag drar städvagnen mellan trapphusens entrédörrar

Som städare har jag samma tveeggade känslor inför våren. Det är skönt att inte behöva frysa när jag drar städvagnen mellan trapphusens entrédörrar, det är en lisa att slippa dra vagnen genom en decimeter nyfallen snö eller att försöka avfläcka en ruta i minusgrader. Men ur den smälta snön kommer också skiten fram. Lera och grus dras in i trapphusen med skor och vagnsdäck.

Dessutom är solen där. Molntäcket har dragit sig undan och solens bana över himlavalvet blir längre för var dag. Solstrålarna är inte bara värme, ljus och D-vitamin — de är också moraliserande pekfingrar. Genom glasrutorna tränger de in och pekar ut varje minsta dammkorn i varje minsta hörn. Arbetsbördan blir med andra ord tyngre. Det tycks som att ytorna aldrig blir rena, hur mycket jag än torkar, dammar, gnuggar och gnyr.   

en ängslig väntan på den orangegula maskinparken

Den tidiga våren är en ängslig väntan på den orangegula maskinparken. Dessa kommunala jättemaskiner som när väl snön smält bort ska dra fram över gatorna med sina stålborstrondeller och jättedammsugare. Det kommer att bullra och gnissla när de drar fram. Det kommer att väsa och smälla, gatorna kommer att fyllas av dammoln och avgaser som skymmer sikten och silar solstrålar.

Men sedan, när dammet lagt sig, då kommer asfalten och de ännu döda gräsmattorna att ligga där, vårstädade i solljuset. Då vet jag att också arbetsbördan minskar. Skor drar inte längre in lika mycket lera och grus och det blir möjligt att hålla trapphusen någorlunda rena. De orangegula saftblandarnas roterande ljus är ett vårtecken, lika efterlängtat som vitsippor och bristande lövknoppar.