Jag minns alla mina arbeten och hur de påverkade mig. Det började inom handeln. Den tre månader långa gymnasiepraktiken på ett leksaksvaruhus utvecklades till ett sommarjobb som blev deltid som blev heltid. Det var här min kropp vande sig vid det monotona, slitsamma arbetet. Några månaders ständig värk, efter långa dagar på stående fot, utmynnande i vad jag antar var en starkare kropp (möjligen med antydda förslitningsskador). Smärtorna upphörde, hur som helst.
Vad jag hade svårare att vänja mig vid var försäljarrollen. Ständigt vidareutbildades vi i konsten att sälja mer till kunden än vad kunden ville ha. Logiskt ur företagsekonomisk synpunkt, men svårare att greppa på ett privatmoraliskt plan. Åtminstone för mig. Egentligen ville jag inte sälja något alls till någon — jag tyckte bäst om att packa upp varor och arrangera dem prydligt och symmetriskt på hyllplan och spjuthängare. Men sådant kan man inte leva på, givetvis.
Efter många år av sporadiska anställningar inom handeln, telemarketing och ett planlöst komvux- och högskolestuderande hamnade jag slutligen i städbranschen. I någon mån hittade jag hem här. Jag fick gå för mig själv och ordna världen efter bästa förmåga (det vill säga städa den hjälpligt inom den tidsram som förhandlats mellan arbetsgivare och kund).
Meningslösa och förnedrande rollspel där vi skulle spela städare (försäljare) respektive kund
Men även inom städbranschen, visade det sig snart, förväntades jag fungera som försäljare. Återigen tvingades jag genomlida kurser i merförsäljning och säljsnack. Meningslösa och förnedrande rollspel där vi skulle spela städare (försäljare) respektive kund. Jag ville ju bara gå med min mopp och svabba mitt golv i godan ro. Var det för mycket begärt? Ja, det var det.
Våra föräldrar producerade inom industrin eller vårdade inom den offentliga sektorn. Vi, däremot, förväntas sälja saker
Jag minns alla mina arbeten och hur de påverkade mig. Och jag antar att jag delar dessa erfarenheter med många av mina generationskamrater inom arbetarklassen. Våra föräldrar producerade inom industrin eller vårdade inom den offentliga sektorn. Vi, däremot, förväntas sälja saker. Oavsett inom vilket område vi arbetar. Ty marknaden är blind, och dess villkor skoningslösa; ett företag som inte ständigt är på tårna riskerar att gå under.
För mig är denna sköna nya arbetsmarknad högst obehaglig. Men den är trots allt en realitet, och vi tvingas alla leva i och förhålla oss till den. Somliga lever sannolikt upp i den — de trivs som fisken i vattnet. Men alla vi andra, vart ska vi ta vägen? Jag vet inte. Så länge knyter jag näven i fickan, sväljer den förbittrade magsyran och hoppas på en ljusare framtid som sannolikt aldrig kommer.
