Områdeschefen uppmanar mig i telefonen att starkt fundera på att byta städområde – för min säkerhet. Flera otäcka saker har inträffat, och jag är rädd. Att byta område är logiskt, men något bär mig emot. ”Jag ska fundera på saken”, säger jag, och smyger tillbaka från mitt gömställe till städrummet.

Att städa trapphusen i stadens mindre välbärgade kvarter är att se sådant som de flesta hyresgäster slipper. ”Jag har då aldrig känt mig otrygg här!” sa exempelvis en upprörd hyresgäst en gång, apropå att hyresvärden monterat övervakningskameror. Den nattliga aktiviteten en våning ner kände han nog inte till.

Men att vi på mitt jobb har rutiner för hur man undviker att sticka sig på kanyler, hur man hanterar kroppsvätskor, och för hur man agerar i möte med en aggressiv, sovande, eller drogpåverkad person, är för att kunna arbeta någorlunda säkert på platser som denna.

Att städa trapphusen i stadens mindre välbärgade kvarter är att bli av med sin plånbok om man är oförsiktig. Det är att råka gå ner till källarförråden för att städa strax efter att inbrottstjuvarna dragit, och andra lägenhetsförråd strax efter den lokala pyromanen (vilket märks på lukten).

Att städa här är att höra hjärtskärande skrik

Att städa här är att höra hjärtskärande skrik, och att bli vittne till misshandel när ett ungdomsgäng man stött på ett par gånger ger sig på en farbror, framför ens ögon.
Att städa dessa trapphus är att ringa polisen ibland.

Men att påstå att detta är allt vad det är, hade inte bara varit lögn. Det hade varit en förolämpning mot hela området och alla människor som bor här.

För faktum är att områdeschefens uppmaning blir hängande i luften. Hyresvärden sätter in rätt åtgärder som undanröjer faran, och vinter blir till vår. Jag blir kvar. Vardagen fortsätter i sin stilla lunk. Hyresgästerna fortsätter hälsa glatt, hålla upp dörren och berömma min städning. Ibland har vi långa samtal. Vi känner varandra och trivs med varandra. De allra flesta är snälla. Jag lär mig till och med känna igen kvarterets duvor, och blir lika upprymd varje gång jag ser en speciell som skiljer ut sig med sin vit-bruna fjäderdress. Jag känner ett ansvar för trapphusen och ronderar de platser där mystisk aktivitet brukar ske.

Problemen i kölvattnet av bostadssegregation och social utsatthet ska ses för vad de är

Problemen i kölvattnet av bostadssegregation och social utsatthet ska ses för vad de är, och bekämpas med jämlikhetsreformer. Så länge de finns behöver ju även trapphusen i stadens mindre välbärgade kvarter städas. Det är inte riskfritt. Men med systematiskt arbetsmiljöarbete kommer man ganska långt.