Jag ska få min första spruta. Det är på den centrala vaccinationsmottagningen, en lokal som innan pandemin varit mässhall.

I den långa ringlande kön skäms jag över att ha glömt den ifyllda hälsoblanketten. Men det är väl så jag förhållit mig till hela pandemin. Lite småslarvigt och utan överdriven känslomässig investering.

Lika bra att försöka följa rekommendationerna efter bästa förmåga och hålla käften

Alla ska ju annars ha en åsikt. Regeringen gör för lite, regeringen gör för mycket. Vaccination är bra eller dåligt. Men det är så mycket åsikter nu för tiden, har jag tänkt. Lika bra att försöka följa rekommendationerna efter bästa förmåga och hålla käften.

Och det har funkat rätt bra. Jag har handlat sent på kvällarna och hållit mig borta från köpcenter och släktingar, vilket ärligt talat inte varit särskilt svårt.

Och nu säger de att jag borde vaccinera mig. Det är inte utan en viss upprymdhet som jag står i kön, på två meters avstånd och med munskydd på plats. Känns lite lagom historiskt. Inte varje dag man är med om en massvaccination, trots allt.

Det finns en känsla av att ”vi sitter i samma båt”. I samma kö står vi åtminstone. Och jag imponeras av smidigheten i apparaten. Långsamt rör vi oss framåt. Steg för steg, utan att glömma skyddsavståndet. Vi håller våra legitimationer i nyspritade händer, och lite smått uttråkade värdar nickar och utväxlar bekräftande blickar över munskydden.

Vi gör rätt. Själva hallen, med dess hangardimensioner, har indelats i små rum och bås. Det är inte helt olikt hur det brukade vara på mässorna vi besökte här när jag var barn. Då såldes allt möjligt krimskrams i de små båsen. Telefonabonnemang, smycken, diverse hushållsattiraljer från TV-shop. Det var rätt trevligt, vill jag minnas. Där fanns massagefåtöljer och flottyrringar.

Också denna upplevelse är trevlig. Plötsligt sitter jag på en stol och en sjuksköterska ber mig ta av skjortan medan hon mumlar något genom munskyddet. Jag har svårt att uppfatta orden, något om en naken springande man, tror jag. Instinktivt förstår jag att det är en social munterhet, ett försök att lätta upp stämningen. Så jag skrattar lite, medveten om att leendet knappast syns genom munskyddet.

en molande smärta i armen. Det känns bra

Det sticker till, sedan är det klart. Jag leds vidare till en ny kö, bestående av stolar. Metodiskt rör vi oss framåt, stol till stol. ”Undvik att prata med varandra”, står det på en skylt. Vi undviker det. Jag får ett vaccinationskort med en tid till min andra spruta och leds in i ett rum med jämnt utspridda stolar. Här ska vi sitta, säger skylten, i femton minuter. För säkerhets skull.

Sticket ger sig till känna som en molande smärta i armen. Det känns bra. Verkligt, på något sätt.