För någon månad sedan gjorde jag min sista arbetsdag. Det var trappstäd i några bostadsrättsföreningar. Jag hade städat där under ett par år och aldrig gillat det. Husen var nya och kontrakten likaså, vilket undantagslöst innebär en orimlig tidspress (och icke-städanpassad arkitektur).
Under de år då jag städade trapphusen rådde det en lågintensiv men ständig konflikt
Under de år då jag städade trapphusen rådde det en lågintensiv men ständig konflikt mellan föreningen och företaget. Och eftersom jag representerade företaget så var det rent konkret en konflikt mellan mig och de boende.
Det var åtminstone så det kändes. Varje gång jag parkerade bilen utanför de imposanta punkthusen så tycktes de inglasade (och överdrivet väl tilltagna balkongerna) på de tretton våningarna alltid stirra dömande på mig. Tretton våningar fyllda av bostadsrättsägare som alla var av åsikten att jag var en kass städare.
Så var det givetvis inte. De flesta av de boende som jag stötte ihop med under städningen berömde mig snarare, eller talade åtminstone vänligt till mig. Men det fanns ett par personer som med jämna mellanrum kom med ”synpunkter”.
Som städare hamnade jag i ett besvärligt mellanläge
Och så brukar det ofta vara på bostadsrättsföreningar, enligt mina erfarenheter. En eller två personer har flertalet synpunkter och engagerar sig för att genomdriva dem. Resten är nöjda, men de driver inte frågan om sin nöjdhet i någon styrelse. Det är en slags grundlag som förmodligen går att överföra på valfri samhällsorganisation.
Som städare hamnade jag i ett besvärligt mellanläge. Mellan en sten och en hård plats, som amerikanarna säger. Det vill säga mellan bostadsrättsstyrelsen och företaget som jag sägs representera. Den förre tyckte inte att jag gjorde ett bra arbete, den senare gav mig inte mer tid. Men i likhet med de nöjda bostadsrättsägarna så fick jag beröm och stöd av arbetskamraterna (som kom för att ”kvalitetssäkra” mitt arbete).
Det är något förbannat fel med omständigheterna
Men bra mådde jag inte. Det är inget fel på trappstäd – det kan vara meditativt och skänka flyktiga men givande möten (ett leende ska inte underskattas). Men omständigheterna. Det är något förbannat fel med omständigheterna. Konkurrensen, de centrala kontrakten, den ständiga hetsen efter minuter och så kallad effektivitet.
Jag kände mig värdelös. Värdelös och arg
Konsekvensen är vad som i samhällsdebatten omtalas som ”psykisk ohälsa” men som i vardagligt tal heter ”att må piss”. Jag kände mig värdelös. Värdelös och arg. Och ilskan var trots allt en användbar känsla, den kunde omsättas i handling. Så jag sa upp mig, helt enkelt. Den lågintensiva konflikten var den beryktade droppen. Men anledningen var en arbetsmarknad som bara blir allt mer människo-ovärdig.
