Jag har tappat räkningen över hur många kriser som blossat upp de senaste åren. Det började med pandemin, sedan kom kriget i Ukraina, därefter inflationen, terrorhoten mot Sverige, kriget i Mellanöstern, och så gängens veckovisa bombdåd mot vanliga lägenhetshus.
Ovanpå det har vi en planet som sagt ifrån länge nu. Gigantiska skogsbränder som tidigare var ovanliga är nu årliga.
Det är tyvärr svårt att se någon ljusning. Problemen är så oerhört komplexa, och lösningarna behöver komma från så många olika håll, att jag inte för mitt liv kan förstå hur det ska gå ihop. Men det kanske jag heller inte behöver göra?
Hoppet är avgörande
Jag tror inte att tidigare världsproblem fick sina lösningar av att varje person fattade hur allt skulle gå. Människor fortsatte göra något ändå, de gav inte upp, trots att det kändes som att allt gick åt skogen. Att de behöll hoppet tror jag var avgörande.
I Norrland där jag kommer från var invånarna runt sekelskiftet så fattiga att grisarna ibland hade fetare fläsk än barnen.
Vårt samhälle har hanterat värre problem än de vi står inför nu. I Norrland där jag kommer från var invånarna runt sekelskiftet så fattiga att grisarna ibland hade fetare fläsk än barnen.
Sedan började fackföreningarna bildas, de anställda började strida, kollektivt säga ifrån, och sågverkens direktörer fick så småningom börja betala några ören mer i lön, varje år. Sedan kom ett världskrig, och senapsgasen ven över Europas fält.
Känslan av hopplöshet är mänsklig
Människor fortsatte försöka lösa de problem som fanns framför dem, ändå. När jag ser nyheterna idag försöker jag tänka på dem. Att det måste ha känts så oerhört skrämmande och hemskt att läsa om ett pågående världskrig, och samtidigt leva med så lite pengar och så lite mat att man knappt kan mata barnen, men ändå inte tappa hoppet.
Känslan av hopplöshet är mänsklig, bara Stålmannen är immun. Men den kan bli farlig på riktigt, om den förlamar oss.
