Numera är jag nattligt tidningsbud. En central uppgift för tidningsbud, kanske den mest centrala, är att springa upp och ner i trapphus. Och eftersom jag tills nyligen varit städare, och då till största delen städat just trapphus, får jag givetvis dåligt samvete. Här springer jag och skitar ner! Dessutom i samma trapphus som jag tidigare städat! Men det är inte mycket jag kan göra åt den saken, annat än att skrapa sulorna på grusfånget. Upp och ner måste jag lik förbannat.

Stor skillnad att få vara ute

Annars är det inte ett dumt arbete, tidningsbudets. Under inskolningen frågade min företrädare vilket arbete jag föredrog, städarens eller tidningsbudets. Då var det för tidigt att säga. Men idag vet jag att jag föredrar det senare. Det finns många likheter förstås. Ensamheten, trapphusen, tidsstressen. Den stora skillnaden är emellertid att jag får vara ute, för efter någon timme i stan åker jag ut på landet och trapphusen förbytts mot postlådor och lådställ.

Naturen! Årstiderna liksom dagarna roterar omkring mig. Sommarens ljusa nätter, med solglitter i de daggvåta fälten, övergår i sensommarens mörka nätter med blytunga regnskyar. Rävarna stryker längs diket. Utekatternas ögon lyser i mörkret. En och annan hjort springer plötsligt över landsvägen och tvingar mig att panikbromsa så att de nogsamt sorterade ”early bird”-paketen hamnar huller om buller.

Dessutom befann jag mig alltid i någon annans trapphus eller på någon annans arbetsplats. Det var deras skit jag städade upp, inte min egen.

Som städare var jag alltid inne. Visst noterade jag även då årstidsväxlingarna, visst fanns naturen närvarande — den kom släntrande in i arbetet i form av vår-grus, höstskit och vinterns smältsnö. Men den var mest ett besvär, ett mått på graden av arbetsbörda. Dessutom befann jag mig alltid i någon annans trapphus eller på någon annans arbetsplats. Det var deras skit jag städade upp, inte min egen. Och förvisso är det även andras tidningar och paket jag delar ut — men distriktet är mitt, det kommer inte att försvinna i centrala förhandlingar, och det finns en trygghet och egenmakt i det.   

Saknar städandet

Och ändå, trots alla dessa synbara nackdelar, så kommer jag på mig själv, när jag springer upp och ner i trapphusen, med att sakna städandet. Nu skulle jag haft mig en mopp, kan jag tänka när jag passerar följderna av en regn-rastad hund. Det liksom kliar i nävarna efter detta moppstativ, och jag kan minnas tillfredsställelsen i att slänga en måttligt våt mopp över klinkergolvet, fästa plattans kardborrar i moppen (en ny platta med helt rena kardborreband, givetvis), och sedan gnugga med skotyngden tills klinkern skiner. Tillfredsställelsen i ett renmoppat golv!

Man kan ta städvagnen från en människa, antar jag, men man kan aldrig ta städaren ur en. En gång städare alltid städare.