Utmaningarna är stora när LO:s 13 fackförbund ska enas om gemensamma avtalskrav. Veli-Pekka Säikkälä, ny avtalssekreterare sedan maj i år, håller i taktpinnen. 

– Alla är väldigt måna om att vi håller ihop, säger han till Arbetet efter att LO:s avtalsråd sammanträtt i två dagar.

Den 23 oktober ska LO-förbunden presentera sina gemensamma krav. Flera svåra frågor måste få sin lösning.

Hur stora löneökningar ska facken kräva?

– Vi är överens om att industrins konkurrenskraft ska vara avgörande för hur mycket vi kan ta ut. Just nu har industrin god lönsamhet och går bättre än många andra branscher.

– Det är tvärtom jämfört med åren efter finanskrisen då industrins konkurrenskraft krävde att löneökningarna växlade ner och hölls kring två procent. Vi ska inte skruva ner oss till de där tvåorna igen, utan vi pratar om treor.

Hur kan man kräva extra satsningar för dem som tjänar minst?

– Inflationen har slagit allra hårdast mot dem som har minst marginaler. De har det jävligt tufft just nu, därför är det viktigt att de får en extra knuff och tydligt höjda reallöner. Vi pratar just nu om olika varianter för att lösa det.

Blir det extra svårt att få igenom en satsning på de lägsta lönerna nu när många låglönebranscher går sämre än industrin? 

– Ja, om du frågar arbetsgivarna. Men det är vår affärsidé i LO att använda vår kollektiva styrka för att förbättra för dem som har de lägsta lönerna.

Det är enligt Veli-Pekka Säikkälä ett mindre problem om företag i tjänstesektorn skulle få svårt att klara löneökningarna jämfört med om det gäller företag i industrin.

 – Om ett industriföretag lägger ner kanske det inte uppstår i Sverige igen. Men om en restaurang tvingas lägga ner åker inte folk till Tyskland och äter. Den poppar upp igen när köpkraften ökar och folk går ut och äter igen. Och för att vi ska få upp konsumtionen måste lönerna höjas.

Hur kan LO-förbunden formulera gemensamma krav på kortare arbetstid?

– Vi jobbar på det just nu. Vi behöver komma överens om hur mycket arbetstiden ska kortas, hur kostnaderna ska fördelas och hur förhandlingarna ska gå till. Det finns mycket att reda ut.

Det låter besvärligt. Betyder det att du anser att frågan inte är mogen att driva i den här avtalsrörelsen?

– Så långt vill jag inte gå än. Vi har 13 förbund och det finns olika uppfattningar om exakt hur man ska göra.

Förutsättningarna för att korta arbetstiden ser radikalt olika ut i LO:s medlemsförbund. På vissa avtalsområden inom industrin finns en arbetstidsbank med upp till 64 timmars ledighet för den anställde att ta ut varje år.

Samtidigt kämpar förbunden i handeln och restaurangbranschen med deltidstjänster som gör det svårt att försörja sig. Det finns gränser för hur LO-förbunden gemensamt kan strida för dem, anser Veli-Pekka Säikkälä.

– Om man kortar arbetstiden kanske de som har ofrivillig deltid kan få fler timmar. Men förbund som har de här problemen måste i första hand ta tag i dem själva. Industrin kan inte skriva in i sin normering att alla ska ha heltid, för det har man redan.

Den här artikeln publicerades först i Arbetet som tillsammans med Fastighetsfolket och flera andra titlar ingår i LO Mediehus.