Lokalvårdare död – klämdes ihjäl i maskin. Fabriksarbetare död – i explosion. Fastighetsskötare död – attackerad i källare. Lokalvårdare död – påkörd av truck. Byggarbetare död – efter fall med bygghiss.

Varje vecka ser vi dessa rubriker och det är en sorglig påminnelse om att det, för vissa av oss, faktiskt är farligt att gå till jobbet. Men behöver det verkligen vara så? Har du någonsin sett rubriken ”Tjänsteperson död – klämdes ihjäl av skrivare” eller ”Enhetschef avliden – föll från kontorsstol”? Arbetsplatsolyckor drabbar ju sällan dem, utan det drabbar främst oss som jobbar på golvet.

Har du någonsin sett rubriken: ’Enhetschef avliden – föll från kontorsstolen?’

Hur många olyckor hade kunnat förhindras? Hur många olyckor krävs innan en förändring sker? Hur många liv behöver gå åt? Och ska det verkligen få kallas ”olycka” när problemet snarare beror på att säkerheten systematiskt har prioriterats bort?

Blev mordhotad av hyresgäst

Min egen säkerhet som fastighetsskötare har många gånger känts bortprioriterad. Som när chefen ville att jag skulle skriva under att jag genomgått en brandövning som aldrig ägt rum, när jag blev mordhotad av en hyresgäst, när jag blev tillsagd att klättra upp på ett tak utan skyddsutrustning eller för att inte tala om alla tecken på kriminell aktivitet jag både har sett och upplevt på alltför nära håll.

Arbetsgivare som oroar sig mer över sina siffror, än över sin personal, tummar gärna på säkerheten. Säkerhet kostar nämligen både tid och pengar, och varför lägga resurser på något som kanske aldrig inträffar? I en värld där allt effektiviseras och vinstmaximeras, är marginalerna redan knappa. De stackars arbetsgivarna kan då ha svårt att prioritera potentiellt livsavgörande åtgärder som skyddsrondering, skyddsutrustning eller säkerhetsutbildning i sin budget.

Vi är enkelt utbytbara och dessutom till salu till billigast möjliga pris.

Hör till de värst drabbade

Fastighetsskötare, lokalvårdare och andra lågavlönade arbetare, betraktas sällan som riskarbetare. Ändå hör vi till dem som drabbas av flest arbetsplatsolyckor varje år. Våra arbetsförhållanden innebär ensamarbete med verktyg vi kan göra oss illa på, och i byggnader där människor kommer och går – ändå saknar de flesta av oss en jobbpartner, överfallslarm eller panikknappar. Vad händer när något går snett och vi behöver undsättning? Vi måste ju spara pengar, nej förlåt, jag menar effektivisera, säger arbetsgivaren.

Vinstmarginaler är viktigare än vår säkerhet. Vi är enkelt utbytbara och dessutom till salu till billigast möjliga pris. Eftersom vinst är det främsta målet, blir våra liv är inget annat än en kostnad det kan sparas in på. Våra liv, är vad vi i praktiken står och riskerar dag ut och dag in. Det är vi som kämpar för att betala räkningarna och för att ge våra barn mat på bordet och det är vi och våra familjer som får betala det allt för höga priset för vinstmaximeringen. Med livet som insats. När är det dags att sluta spara på säkerheten, och i stället spara på våra liv?