På sätt och vis är städandet det arbete som bäst motsvarar livets villkor. Man skrubbar, gnuggar och moppar tills lokalen skiner som ny. Och några timmar senare, när man återigen passerar lokalen, så är arbetet tillintetgjort. Sulmärkena är tillbaka, gruset ligger tätt kring stolsbenen och sopkorgarna svämmar över.

Städandet är ett sisyfos-arbete, ett evigt slit vars resultat är dömt till förgängelse. Aldrig står livets villkor så klara för mig som när jag om morgonen, trött och ledbruten, återvänder till arbetet bara för att finna att gårdagens slit gått om intet.  

Ringaktat yrke

Antagligen är det just därför som yrket är ringaktat. Folk vill helt enkelt inte, som det heter, se sanningen i vitögat. Vi vill inte inse att vårt liv, i historiens öga, är betydelselöst. Vi vill inte inse att de handlingar vi utför idag kommer att vara bortglömda imorgon. Eller för den delen att vi i grund och botten är ett slags matsmältningsmaskiner, som äter mat och skiter ut den, och som långsamt faller sönder, hudflaga för hudflaga.

Ibland känns det som att arbetsmarknaden svämmar över av alla dessa administratörer. Så är det åtminstone på min arbetsplats.

Då är det bättre att hänge sig åt fantasier, att leva i administratörens eller mellanchefens ordnade värld av kalkyler, siffror och dokument. Ibland känns det som att arbetsmarknaden svämmar över av alla dessa administratörer. Så är det åtminstone på min arbetsplats, där den administrativa delen av arbetsstyrkan ökar medan vi som utför själva arbetet tycks minska.

Och när det administrativa växer så innebär det givetvis en ökad mängd medarbetarundersökningar, utvärderingar och diverse övningar med färgkodade post-it-lappar. Övningar och undersökningar som tar tid från det verkliga arbetet och som i slutändan inte betyder det ringaste.

Verklighetsfrånvänt värderas högre

Ju längre bort från verkligheten ett arbete är, desto högre tycks det värderas i pengar. Det är inte städare, sjukvårdsbiträden och sophämtare som har de högsta lönerna, utan administratörerna, cheferna och mellancheferna. Men liksom sophämtaren och sjukvårdsbiträdet känner städaren livets villkor inpå kroppen.

Varje dag moppar, gnuggar och diskar vi bort dessa tecken på tidens gång, på lokalers förfall och människors oupphörliga produktion av avfallsprodukter. Vi vet att människan är en sönderfallande matsmältningsmaskin och att allt som är fast förflyktigas.

Att städa är knappast en verklighetsflykt, även om jag ständigt har en ljudbok i öronen (för hur skulle jag annars uthärda?). Och det är därför jag gillar mitt arbete, det är därför jag hatar det. För att det faktiskt är något verkligt, ett verkligt arbete, ett meningsfullt arbete. Trots och tack vare dess flyktighet.