Häromdagen, medan jag moppade en inglasad övergång mellan två universitetsbyggnader, överraskades jag av en procession med mycket välklädda unga människor.

Det var i huvudsak unga kvinnor i tjugoårsåldern, alla klädda i samma klädsel, ett slags vit blus ordentligt nedstoppad och förankrad i tillhörande kostymbyxor.

Även frisyrer och makeup var i oklanderligt skick och en air av milt blomdoftande parfym och hårsprej, liksom det något fascistiska klappret av klackskor, följde i processionens spår.

Nu är vi ”servicemedarbetare”

Det var förstås den stora ”karriärdagen” som stundade på det lokala universitetet, och dessa välklädda unga människor var studentvolontärer som skulle vägleda och guida deltagarna under begivelsen.

På denna karriärdag, hade de mer erfarna arbetskamraterna förklarat, samlades studenter och arbetsköpare för att, så att säga, ”visa upp sig” för varandra. För oss städare, eller ”servicemedarbetare” som vi numera heter (suck!), innebar detta först och främst en ökad mängd människor, och därmed en ökad mängd skit.

Själv är jag ju städare, och tillika över de fyrtio, och har sålunda varken några större ambitioner eller illusioner om framtiden, tack och lov.

Jag suckade och skakade på huvudet. Stackars unga människor, tänkte jag, när den välklädda processionen av studentvolontärer passerat utan att hälsa (uppslukade av det stundande allvaret som de sannolikt var).

Ständigt vara på tå

Stackars unga studenter, som varje dag, och särskilt under denna dag, måste framställa sig i den bästa av dagrar och ständigt vara på tå för att utmärka sig framför konkurrenterna, det vill säga studiekamraterna.

Vi rör oss i samma inglasade korridor, tänkte jag, men vi befinner oss onekligen i skilda världar. De var studenter med den så kallade framtiden för sig.

Förlorade illusioner

Världen stod ännu öppen för dem (i deras drömmar), och bara de visade framfötterna så skulle framtiden belöna dem med en välavlönad position (fantiserade de). Själv är jag ju städare, och tillika över de fyrtio, och har sålunda varken några större ambitioner eller illusioner om framtiden, tack och lov.

Vi lever i en meritokrati, tänkte dessa aningslösa studenter, där alla belönas efter förtjänst. Där ett städjobb bara är ett tillfälligt trappsteg på vägen mot rikedom och berömmelse, och därför inte i behov av goda arbetsvillkor och rimliga löner.

Det är bara att sätta sig i skolbänken och börja den långa och mödosamma klättringen mot toppen, tänkte de.

Jag såg ner på de egna arbetskläderna, som var mer eller mindre identiska med mina arbetskamraters, men praktiska snarare än småfascistiskt propra, och totalt i avsaknad av mild blomdoft.

Jag får vara tacksam, tänkte jag. Tacksam över min brist på illusioner.