Fastighetsarbetare Tor-Björn Ek låter inte syn­ska­dan hindra honom i vardagen. Han arbetar åt Järbo Föreningsallians och skid­åkning har varit en stor del av hans liv. Han har tagit silver och brons i Paralympics.
– Det gäller att fokusera på möjligheterna i tillvaron och det du vill göra, säger han.

Att resa till Järbo, ett litet samhälle utanför Sandviken, är som att kom­ma ut på rena rama landet. Mitt i byn ligger som sedvanligt kyrkan och den
flitigt använda idrottsplatsen där Tor-Björn jobbar.
Alla som arbetar på Järbo Föreningsallians har olika funktionsnedsättningar och är anställda med lönebidrag. En av de anställda har en lätt utvecklingsstörning, en annan lider av stressymtom efter att ha ”gått in i väggen” etc.
Förutom att sköta om idrottsplatsen servar de olika föreningar, anlägger skid- och jogg­ingspår, har hand om ungdomsgården och bistår äldre som bor kvar hemma med bland annat trädgårdsskötsel och lövkrattning.
– Jag anställdes när verksamheten startade och trivs verkligen. Det är ett så varierat arbete. Varje dag är det något nytt att ta itu med. Att jag utsetts till arbetsledare känns också bra och lönen är klart godkänd, förklarar Tor-Björn, som möter mig och fotografen med ett varmt leende och en kaffekanna under armen.

Trots att SMHI spått regn lyser solen denna sensommardag. På grund av getingfaran tar vi dock fikat i klubblokalen. Tor-Björn berättar att han nyss blivit stungen av en ilsken geting vars bo han och en arbetskamrat kom åt under ett grävarbete.
– På Alliansen gör vi många jobb ihop och det är kul. Jag värdesätter också att bo på en liten ort där alla känner alla. Skulle jag exempelvis behöva skjuts in till Sand­viken är det alltid någon som ställer upp. Jag har rätt till färdtjänst, men har aldrig utnyttjat den.

En kul utmaning som Tor-Björns ar­bets­lag haft är att bygga en ny läktare på idrottsplatsen och snart ska en skidbod stå klar.
I morse rensade de vägkanter åt en vägförening. I morgon ska Tor-Björn och en arbetskamrat ut på sjön och klippa vass åt en fiskeförening.
– Att alla som arbetar här har olika besvär, gör nog att vi är mer hänsynsfulla mot varandra. Det känns också naturligt att be om hjälp ifall jag inte fixar något på grund av synskadan, säger han. Vi behöver inte stressa, men alla jobbar på bra. Vi vill att föreningar och privatpersoner ska vara nöjda med vår insats och det är de också.
Innan Tor-Björn började på Förenings­alliansen jobbade han på en träindustri och tillverkade hyllor.
– Det var väl ok, men lite enformigt i längden. Jag är också glad över att slippa stå inne på en fabrik hela dagen. Att få vara ute och se himlen är så skönt, säger han.
Tor-Björn har för närvarande ingen tanke på att söka nytt arbete. Han tror att det skulle gå, men helt lätt vore det antagligen inte.
– Många arbetsgivare skulle säkert kasta ansökan direkt i papperskorgen när de läste att jag har problem med synen. För att komma ifråga för ett jobb skulle det krävas att jag fick till ett personligt möte. Generellt sett är det nog svårt för folk med funktionshinder att komma ut på arbetsmarknaden.
När något känns motigt på grund av synskadan försöker Tor-Björn se på det hela med humor. Han brukar också tänka på att nästan ingen människa är helt frisk.
– Att tycka synd om sig själv leder ingen vart.
Det var i 20-årsåldern som Tor-Björn drabbades av en ögonsjukdom, Lebers sjukdom, som finns i hans släkt.
– Självfallet var det ett bakslag att synen försämrades, men jag visste att det kunde hända mig. Värst var nog att det körkort jag nyss tagit drogs in. I den åldern är det jätteviktigt med bil, speciellt då man bor på landet.

I början läste Tor-Björn ”rätt mycket” om sin sjukdom, men snart släppte han det. Det fanns så mycket annat som intresserade – idrott inte minst. Han har heller aldrig funderat på att ta kontakt med andra synskadade för att utbyta erfarenheter.
– Vad skulle det göra för nytta att bara prata sjukdom? säger han. Att grotta ned sig i det mörka är ingenting för mig.
Aldrig så starka glas­ögon gör inte någon skillnad i Tor-Björns fall. Det enda hjälpmedel han använder är förstoringsglas.
– Läkare brukar, istället för att be mig läsa från en syntavla, hålla upp fingrar och fråga hur många jag ser. Jag har hört en massa siffror på hur stort syn­bortfall jag har.
Tor-Björn tycker det är svårt att beskriva för folk hur ögonsjukdomen påverkar hans seende, men gör på min uppmaning ett försök.
– Det är främst skarpsynen jag har problem med. Nu, när du sitter mitt emot mig, ser jag ditt ansikte som en suddig fläck, medan jag ser tydligt det som finns på sidorna. Ska jag dra en linje på fotbollsplanen har jag svårt att avgöra om den är helt rät och på vintern kan jag ha lite knepigt att orientera mig på ett snötäckt fält. Avståndsbedömningen är också dålig.
Att titta på teve är däremot inget problem för Tor-Björn, även om han måste sitta ”rätt nära” rutan, och att han inte har en dator beror inte på synskadan utan på ointresse.
– Jag tycker det är bortkastad tid att surfa på nätet och ”facebooka”, säger han. Dessutom är jag inte mycket för att sitta still. Speciellt under sommarhalv­året gillar jag att vara ute och dansa. Jag och min särbo brukar åka runt på olika danstillställningar och det är bugg och foxtrot som gäller. Ett bra dansband är Scotts. De spelar lite mer modernt än de gamla gängen.
På fritiden brukar Tor-Björn även hjäl­pa sina närboende föräldrar med skötseln av gården och ibland ger han sig ut på vandringsleder.
– Att vandra i Alperna är mäktigt och jag är inte rädd för att snubbla på grus eller utskjutande stenar. Man kan inte oroa sig för allt.

När man säger Järbo tänker nog sport­intresserade på skidor, för här ligger den uppskattade skidbacken Kungs­berget. Skidåkning har också Tor-Björn brunnit för sedan barnsben och han kan stoltsera med tre silver- och två brons­medaljer på 5 och 20 kilometer i Para­lym­­pics. Skrytsam är dock inget epitet som passar på denne man. Typisk tävlingsmänniska vill han heller inte kalla sig. Men nog märks det en stubbig envishet under den coola ytan.
Tor-Björn deltog i handikapp-OS i Albertville 1992, Lillehammer 1994 och Nagano 1998 och har därtill tävlat i åtskilliga VM och EM. I prisskåpet hemma i lägenheten, ett stenkast från arbets­platsen, finns ett myller av medaljer. Men när han blev ombedd att ta med foton Paralympics hittade han bara ett enda med sig själv i skidspåret.
– Man tar ju inte bilder på sig själv och allt handlar om att ladda inför loppen, säger han.
Den som ställer upp i Paralympics måste alltid ha med sig en ledsagare. När det gäller skidor åker den personen före i spåret.
– Jag hade med mig den kille jag brukar träna med – och fortfarande åker ihop med. Vid ett tillfälle när jag testat att stenslipa skidorna blev de så hala att jag for om honom.
Numera skidar Tor-Björn enbart på motionsnivå. Han saknar inte tävlandet även om det förde honom till många vackra platser och gjorde att han fick möta människor från hela världen.
– Det är först nu efteråt som jag har tänkt på hur mycket fint jag har fått uppleva. Då var det mest ett hårt slit.