Välfärdsstaten står på en skakigare grund än vi ofta antar. De som är i medelåldern betalar idag för den vård och omsorg de ska få när de blir gamla. Detta är ett långsiktigt åtagande. Om kvaliteten är otillfredsställande eller systemet uppfattas som instabilt kan de tvingas byta bort välfärdsstaten som strategi. Det visar en ny rapport från LO-ekonomerna.

Den offentligt finansierade konsumtionen utgör en stor del av svenskarnas ekonomi. Värdet av den individuella offentligt finansierade konsumtion, såsom skola, medicin och sjukvård, motsvarar omkring 40 procent av hushållens dispo­nibla inkomster.

Det huvudsakliga syftet med offentligt finansierad konsumtion är att omfördela från perioder och situationer i livet då vi arbetar till perioder då vi har stora behov av vård, utbildning och omsorg. Till stor del handlar detta om omfördelning över vars och ens liv. Men det handlar också om att omfördela mellan individer.

I en ny rapport ”Effektiv omfördelning över livet” visar LO-ekonomerna att befolkningen i arbetsför ålder (20-64 år) använder 37 procent av den offentligt finansierade kon­sumtionen samtidigt som de står för 81 procent av skatterna som finansierar den. De äldre använder 31 procent av tjänsterna och står för 19 procent av skatterna. Barn och ungdomar använder 31 procent av den offentligt finansierade konsumtionen, men bidrar inte nämnvärt till finansieringen. Välfärdsstaten har alltså åtaganden som sträcker sig över många decennier.

Kvinnor vinner som grupp på att behovet av välfärdstjänster tillgodoses med offentlig finansiering och förlorar om resurserna dras ner. De förlorar dessutom i dubbel be­märkelse. För det första genom en försämrad tillgång på välfärdstjänster för egen del. För det andra genom att det i första hand är kvinnor som täcker upp för brister i den offentliga omsorgen.

Det finns goda effektivitets- och fördelningsargument för en offentlig finansiering av välfärdstjänsterna.Trots detta är inte självklart att ökad efterfrågan på välfärdstjänster möts med offentligt finansierade tjänster. Det finns starka skäl att ifrågasätta om alla äldre får den vård och omsorg de behöver för att få en skälig levnadsnivå.

Vi står därför inför ett vägval – ta fasta på den betalningsvilja som finns och fortsätta utveckla en rationell välfärdsstat av ungefär den omfattning vi är vana vid, med tillfredsställande kvalitet, eller i rask takt undergräva stödet för välfärdsstaten genom kvalitetsförsämringar.