Vintern har länge hållit Sverige i ett järngrepp. Våren har känts långt borta. När detta skrivs pågår Socialdemokraternas kongress i Göteborg. Våras det för S, det är frågan?
Kanske, kanske inte? Frågetecknet är nog på sin plats. Visserligen har opinionssiffrorna sett skapliga ut för S en längre tid, och tillsammans med Miljö­partiet och Vänsterpartiet har det röd-gröna blocket haft en ledning över borgerligheten i många mätning­ar, men det är på valdagen siffrorna räknas på allvar.

Även om man inte ska övervärdera ledarens betydelse i historien, ska man inte heller förringa den.
Mona Sahlin blev knappast någon lyckad partiledare för Socialdemokraterna. Och vad ska man då säga om Håkan Juholt? Ja, vill man vara snäll så kan man sammanfatta den med två ord: en parentes.
Nu faller det på förra Metallordföranden Stefan Löfven att både få förtroende inom rörelsen och, inte minst, förtroen­de hos svenska folket inför valet nästa år.
Visst kan man skärskåda enskilda förslag i den so­cialdemokratiska oppositionspolitiken, men mycket faller tillbaka på helheten.
Finns förtroendet för Stefan Löfven som statsminister och finns förtroende för den socialdemokratiska politiken i sin helhet, där frågan om jobben och näringspolitiken är en central punkt?

Att erövra den politiska makten handlar i mångt och mycket om att erövra den politiska dagordningen, att debatten i samhället handlar om de frågor partiet vill driva.
Socialdemokraterna marknadsför sig numera som Framtidspartiet. Det förpliktigar partiet att utforma krav på politiska åtgärder i en föränderlig värld, en globalisering som går med rasande fart.
Visst finns det vänster och högerfalanger inom S, i likhet med i andra politiska partier. Men om företrädarna för dessa falanger börjar använda ammunitionen inåt, så har man snart inget krut att ödsla på borgerligheten. Tänk på det!
Alla tillsammans, sedan man fattat de demokratiska besluten. Det låter lätt, men kan vara svårt. Dock är det nödvändigt om man vill erövra regeringsmakten 2014.