Inte bara släktband förenar Joakim Markovits, vd på städföretaget Inspira, och Marika Markovits, direktor för Stockholms Stadsmission. Båda brinner för att hjälpa människor i nöd och menar att livet inte bara kan gå ut på att göra karriär och tjäna en massa pengar.

– Jag åt frukost här på gården. Hoppas du också hade en fin morgon, säger Joakim Markovits när vi möts vid Stadsmissionens hus i Gamla stan.
Fastigheten rymmer förutom kontors- och konferensrum en lunchservering, ett café, en brödbod och Bullkyrkan– där både gudsord och smörgåsar delas ut.
Joakim berättar senaste nytt om Inspira – att man sålt bevakningsverksamheten och fokuserar på städverksamheten – innan hans storasyster kommer ut på torget som en virvelvind, med handväskan i ett bestämt grepp över axeln. Marika kramar sin bror och välkomnar mig och fotografen i ett.
– Vilken härlig idé att prata om det sociala engagemang som förenar oss, säger hon.

Även Joakim har en del av sitt hjärta i Stadsmissionens hjälparbete. Inspira är ett av organisationens vänföretag – som innebär att man ger ett ekonomiskt stöd. Företaget bidrar även med kunskap, (se artikeln om blixtjobb längre ner) har samlat in gåvor, och sporrat sina kunder att göra det, till second hand-butikerna.
– Att vi valt att stödja Stadsmissionen beror på att jag genom Marika fått kunskap om vilken viktig verksamhet organisationen bedriver, säger han. Samtidigt finns det en naturlig koppling genom att våra städare rör sig i stadsmiljöer där de möter mindre lyckligt lottade medmänniskor, som är hemlösa och missbrukare.

De anställda informeras om engagemanget bland annat via hemsidan.
– Vi har inte frågat vad de tycker om stödet till Stadsmissionen, säger Joakim. Spontant har vi dock fått bevis på att det är uppskattat. Vi har fått många ”gilla” på Facebook. För varje sådan skänker vi en extra slant. Framöver skulle vi vilja involvera medarbetarna mer direkt, men att uppmana till volontärarbete tror jag inte på. Det kan kännas som vi prackar på folk något.
– Jag instämmer helhjärtat, ett sådant engagemang måste växa fram och vara ett medvetet val, säger Marika.

Hon är som direktor ute och träffar företagare, håller föreläsningar och möter volontärer och berättar likt ett rinnande vatten om verksamheten. Några exempel är stödboende, kolonivistelser för ensamma äldre, en omfattande skolverksamhet, kvinnohuset Klaragården, second-handbutiker och Crossroads – en informations- och stödverksamhet för fattiga EU-medborgare som reser till Sverige i jakt på arbete – som Marika Markovits tagit initiativ till. Den har gett henne utmärkelsen Årets Europé – som delas ut av Svenska Europarörelsen.
– Speciellt gillar jag orden i motiveringen att jag bidragit till att förena Europas folk, säger hon och Joakim ser märkbart stolt ut över sin syster.
– Hur föddes viljan att hjälpa människor i nöd? Är det något ni fick med hemifrån? frågar jag.
Syskonen Markovits ögon signalerar ett stort JA. När de berättar om sin uppväxt är likheten i uttryckssätt slående. Samtalet känns som om de studsade en boll mellan sig. De talar snabbt och livfullt och griper tag i varandras meningar.
– Det vi delar i vår familj är ett stort samhällsengagemang. Vid middagarna var det stormiga politiska diskussioner, säger Marika. Främst kommer engagemanget från pappas sida, hans släkt är från Tjeckien och Ungern och drabbades av förföljelse och internerades i läger för att de var socialdemokrater. Sverige blev en fristad för dem.
Joakim säger att deras mamma ville hjälpa alla som for illa i samhället. Hon tog in nödställda barn, katter och hundar i huset.
– Det gjorde att vi redan som barn fick lära oss att sätta våra egna behov åt sidan, säger Marika. Fröet till det sociala engagemanget såddes nog där. Att vår familj hade det tufft ekonomiskt har säkert också påverkat.

Även ett kyrkligt engagemang fanns med i bilden. Båda deltog i aktiviteter som församlingen i området ordnade.
– Vi var exempelvis på kyrkliga läger, vilket var jättekul, säger Joakim. Jag såg det nog mest som en hobby tills Marika bestämde sig för att bli präst. Jag har inte hennes tro. Inspiras verksamhet vilar heller inte som Stadsmissionens på en kristen värdegrund.
Föräldrarna har stött deras livsval, men att bli präst var inte helt okontroversiellt i ett socialdemokratiskt präglat hem.
– Jag började inte som många att läsa till präst för att jag ville förändra samhället, säger Marika
Men snart märkte jag hur tufft ekonomiskt många församlingsmedlemmar hade det och försökte hjälpa dem på olika vis. Detta engagemang uppmärksammade Stadsmissionen. Jag blev tillfrågad om jag ville arbeta där och utsågs 2005 till direktor.

Marika Markovits blev chef när organisationen var i ekonomisk- och förtroendemässig kris och fick ägna mycket tid och energi åt annat än det sociala engagemanget.
– Som ledare måste man ta den roll som just då krävs, säger hon. Det gällde att få verksamheten i ekonomisk balans, vi diskuterade mycket och arbetade mycket med policys.
Joakim Markovits kom från jobb på Sparbanken till Inspira utan uttalad avsikt att en dag basa över verksamheten. I början arbetade han som städare.
– Det är inget familjeföretag på det traditionella sättet att det gått i arv från generation till generation, säger han. Vår pappa, Béla Markovits, köpte företaget ihop med en partner som senare valde att dra sig ur verksamheten. Han är pensionär nu men sitter i ledningen och äger en majoritet av bolaget.

Även Marika intresserar sig för Inspiras utveckling och städarnas arbetsvillkor och framhåller att Joakim bistått henne som ledare med råd och inspiration kring intranät.
– Jag har även hjälpt Stadsmissionen att upphandla en kvalitativt bättre städtjänst, säger han. Att vi skulle ta över städningen var otänkbart. Det hade inte känts etiskt riktigt.
Etik och moral är rättesnören både för Marika Markovits, som även idag verkar som präst och håller gudstjänster i Bullkyrkan, och Joakim som vill att Inspira ska bli ledande inom städbranschen och ha de bästa uppdragen.
– Då måste vi också ha de bästa medarbetarna, fortsätter han. Vi hoppas attrahera dem genom att visa att vi tar miljöhänsyn, är hälsodiplomerade och har ett socialt engagemang.

Båda tror att ett socialt engagemang blir ett konkurrensmedel för företag i framtiden. På samma sätt som miljömedvetna bolag har ett försprång på marknaden nu.
De skrattar glatt åt sista frågan om det även idag förs livliga diskussioner om samhällsutvecklingen vid släktmiddagar.
– Det går inte, så många barn är med att det är fullt sjå att hålla ordning på dem, säger Joakim.
– Men när vi fått barnen i säng framåt kvällen, då kan debatten ta fart, säger Marika.

Blixtjobb ger nytt liv

Blixtjobb är ett projekt Stockholms Stadsmission driver för att erbjuda jobb till människor som på grund av hemlöshet eller missbruk befinner sig utanför arbetsmarknaden. Det kan vara städning, fönsterputsning, flyttjobb eller snickeri. 

Idén med Blixtjobb kommer från Stadsmissionens norska motsvarighet Bymissionen.
– Jag och en kollega var i Oslo och studerade hur de arbetade och har sedan byggt upp verksamheten här, säger projektledare Linda Hallin. I Norge är det kommunen och staden som  ger jobb och de fördelas via en bingosnurra. Hos oss är det företag, föreningar och privatpersoner som frivilligt bidrar med arbete.

Genom projektet vill Stadsmissionen ge deltagarna en ökad livskvalitet genom att minska missbruk och eventuell kriminalitet. De får tillhöra en gemenskap och lönen kan ge en guldkant på tillvaron.
Blixtjobb har marknadsfört sig via media och gått ut till Stadsmissionens vänföretag.
– Det som gett mest uppdrag är dock tips från kund till kund, säger Linda. Har ett arbete utförts till full belåtenhet ger det ringar på vattnet. Men vi behöver få in många fler jobb!
Deltagarna uppsöker själva Stadsmissionens kontor på Södermalm.
– Alla skrivs in hos oss och intervjuas om sin livssituation, säger Linda. Vi vill veta hur de bor, hur de försörjer sig, vilken arbetslivserfarenhet de har och deras hälsotillstånd. Sedan försöker vi matcha deras profil med de uppdrag vi kan erbjuda.

Blixtjobbarna får även intyga att de accepterar Stadsmissionens ordningsregler, exempelvis får de inte vara onyktra eller påverkade under arbetstid.
– Många blixtuppdrag är städning, det kan vara att snygga till i soprum, trappstädning eller att flyttstäda privata hem, säger Linda. Vi är därför jätteglada att Inspira – som är ett av Stockholms Stadsmissions vänföretag – bidragit med utbildning om hur man städar effektivt och skonar kroppen. Genom en av deras leverantörer har vi också fått fullt utrustade städvagnar. Eftersom vi hela tiden får in nya deltagare lär vi snart behöva en ny utbildningsdag.
Blixtjobbare får ersättning per timme enligt gällande kollektivavtal och är olycksfalls- och ansvarsförsäkrade. Att de får lön i handen efter avslutat arbete är en viktig morot.
– Det är mycket uppskattat. Hur de använder sina pengar lägger vi oss inte i, säger Linda.

Hon tycker att projektet är inspirerande att jobba med trots att det är en tuff målgrupp. Många går på socialbidrag, är i dåligt fysiskt skick och hamnar ofta i ett läge att de får panikångest eller blir deprimerade.
– Man skulle kunna tro att det är mycket problem och bråk. Men det är underbart att se hur människor tar ansvar när de erbjuds ett arbete, säger Linda. Deltagarna är noga med att sköta sina uppdrag och är glada över att få använda sina yrkeskunskaper igen. Dessutom bryr de sig om och stöttar varandra.

Arbetet ett lyft för Roland

Tidigare försörjde Roland sig på socialbidrag och det kunde bli många öl under den tunga sysslolösheten. Nu städar och snickrar han och får lön för mödan.
– Det är jätteviktigt att ha ett arbete. Jag mår så mycket bättre nu, säger han.

Roland fick kunskap om Blixtjobb genom en artikel i de hemlösas tidning – Situation Stockholm – som han alltid brukar köpa. Han beslöt sig genast för att ta kontakt med Stockholms Stadsmission, mejlade sitt intresse och blev kallad till intervju.
– Jag har saknat en sådan här jobbförmedling för oss som av olika skäl har svårt att få in en fot på den vanliga arbetsmarknaden, säger han. Förr kunde arbetslösa söka påhugg i hamnen. Idag är man hänvisad till Arbetsförmedlingens jobbtorg. Att få jobb genom det är jättesvårt.
Roland har hela livet arbetat inom byggbranschen och även haft egen firma. Det gick bra länge, men sedan började konkurrensen hårdna. Uppdragen blev färre i takt med att han blev äldre och inte längre hade den fysik, eller orkade hålla det höga tempo, som krävs i byggsvängen.
– Jag visste till sist inte hur jag skulle göra för att få ihop pengar och mådde inte alls bra. Speciellt under den mörka årstiden kände jag mig deprimerad och det ledde till att jag drack för mycket.

Att söka socialbidrag är som Roland påpekar en sista utväg.
– Du utsätts för en förödmjukande granskning och måste i princip vara utblottad för att få ersättning och min firma fick jag förstås släppa. Idag har jag företaget vilande.
Genom Blixtjobb har Roland lyckats komma in i ett bra sammanhang igen.
– Stadsmissionen erbjuder en varm gemenskap. Man jagar inte bara vinster här som på snart sagt alla andra arbetsställen och folk bryr sig om varandra, säger han. Jag har fått nya vänner och på vissa jobb har jag varit arbetsledare.

Han har känt sig uppskattad och väl mottagen på alla uppdrag han varit ute på. En hel del städjobb, till exempel trappstädning och städning hemma hos folk har det blivit och Roland tycker att Inspiras städutbildning var toppen.
Att man som blixtjobbare får lön direkt i hand uppskattar han också.
– Många behöver till exempel pengar till en säng för natten. Själv hör jag till det fåtal som har en bostad och den är jag väldigt rädd om. Utan bostad och arbete är man väldigt illa ute.
Att Blixtjobb ersätts med riktig lön är avgjort en morot.
– Att få pengar på det viset känns helt annorlunda än att få dem via socialen, säger han. Nu när jag går och lägger mig kan jag känna en skön trötthet för att jag har jobbat hårt.
Roland berättar glatt att han sparar till ett bestämt mål.
– Jag ska köpa nya cykeldäck. Det är så härligt att cykla runt i Sommarstockholm, säger han.