Brist på vatten – en utmaning vid fågelstation

Det är fredag och Club 300, en klubb för fågelskådare som sett minst 300 arter, är på plats på södra Öland i fyra dagar. En helg med hundratals extra besökare väntar. Det är skådarveckor, veckorna i oktober då det är som mest flyttfåglar.
Jerker Nilsson plockar upp mig utanför Mörbylånga och vi åker tillsammans till Ottenby, där han jobbar tre dagar i veckan. De två andra dagarna ägnar han sig åt en mer traditionell fastighetsskötsel åt en bostadsrättsförening i närheten.
Fyren Långe Jan syns som ett tecken på att det inte är långt kvar till fågelstationen. Turistsäsongen är över, men på Ottenby naturreservat på Ölands södra udde, med dess speciella natur och djurliv, vimlar det av folk. Vindarna från Sibirien och Centralasien har fått med sig fågelarter som inte setts till här på flera år. Sibirisk järnsparv och azurmes är några exempel. I träden kvittrar också mer vanliga fåglar som trädlärka, rödhake och blåmes.

Riksbyggen sköter utemiljön och anläggningarna vid Ottenby fågelstation på uppdrag av länsstyrelsen. Utöver fågelstationen och en restaurang finns ett Naturum med en utställning om fåglarnas liv, en bokhandel och Matsäcksstugan, som är öppen för alla besökare.
Det är ont om vatten på hela Öland och med många besökare är det extra viktigt att det inte tar slut. Ottenby fågelstation har inte tillgång till kommunalt vatten, och fastighetsskötarens uppgift är att hålla koll på vattennivån i de egna brunnarna.
Jerker Nilsson parkerar bilen några meter från en ensam tjur som betar intill brunnarna. Varken tjuren eller Jerker verkar bry sig om varandra.
– Jag har respekt för djuren, men jag är inte rädd, säger han.
Mätningen visar en fortsatt låg nivå. Men vattnet kommer att räcka till, bedömer Jerker Nilsson, och skickar ett sms med uppgifterna till länsstyrelsen för registrering.

Vattnet spelar en central roll i fastighetsskötseln. Det innehåller höga halter av järn och kalk. I fågelstationens källare står en stor reningsanläggning, och vattnet spolas varje natt igenom mängder av salt som sänker kalkhalten.
– Det ser inte bra ut för restaurangen om glasen och besticken är grå. För inte så länge sedan slog vattnet ut en av restaurangens diskmaskiner för att den inte klarade av kalkhalterna, säger han och fyller på anläggningen med två säckar salt.
Den höga järnhalten i sin tur täpper igen de minsta rören inne i toalettstolens vattenbehållare.
– Jag rensar de små rören då och då för att undvika stopp i systemet.
Ottenby har utöver de egna vattenbrunnarna också ett eget, enskilt avlopp. Från trekammarbrunnen går avloppsvattnet vidare till en avloppsanläggning. En svag lukt av avlopp känns när vi öppnar dörren till anläggningen för att se om behållarna med kemikalier behöver påfyllning. När det blir stopp i avloppsanläggningens utloppsrör till trekammarbrunnen är det Jerker Nilssons jobb att rensa röret.
– Folk slänger vad som helst i toalettstolarna. Jag har hittat allt från tamponger till kalsonger.

Utanför avloppsanläggningen hörs några som klappar i händerna, ropar ”sch, sch, sch” och springer åt samma håll. Det är fyra volontärer på fågelstationen som lockar in fåglar i fågelfällorna för registrering och ringmärkning. Proceduren upprepas varje halvtimme från gryningen till klockan 11.

Utanför restaurangen börjar det bli kö av fågelskådare som ska äta lunch. Några dagar innan fick Jerker Nilsson i uppdrag att lösa ett problem med restaurangens kylrum som inte höll rätt temperatur.
– Det var viktigt att lösa problemet snabbt. Efter att jag gjorde rent hjulet till fläkten gick temperaturen ner till 4–5 grader, säger han.
Inne i restaurangen sitter fågelskådarna Sten Sandin som bor på Öland och Göran Holmberg från Stockholm. Båda är med i Club 300. De berättar att de sett azurmes och taigablåstjärt, två mycket sällsynta arter i Sverige. Azurmesen har synts till i Sverige bara tre gånger tidigare, den senaste var 2002.
– Varför blir man fågelskådare? Det är spännande att upptäcka arter som jag inte sett tidigare. Det är också en social hobby eftersom vi fågelskådare gärna pratar fåglar, säger Göran Holmberg.

På andra arbetsplatser på Öland är fastighetsskötarna just nu upptagna med att rensa marken från löv. Men Jerker Nilsson väntar några veckor till för att inte störa fåglarna och fågelskådarna med lövblåsare och gräsklippare. Några löv och kvistar ska få ligga kvar.
– Marken runt ett hus som vi kallar Bertils hus är helig. Jag ska lägga grenar och löv på speciella ställen för att ge fåglarna gömställen. Det har hänt att jag klippt ner trädgrenar för att fågelskådarna ska se bättre.

Att ta hänsyn till fågelskådarna hör till jobbet. När Jerker Nilsson kommer på morgonen frågar han ofta om fågelskådarna tittar efter något särskilt och helst inte vill bli störda.
– Jag tror att de skulle lyncha mig om jag kommer med maskiner som låter mycket.
Jerker Nilsson berättar att han gillar fåglar och har ”så klart en krysslista” i bilen. Han är inte så bra på att skriva ner vad han sett eftersom den bara har 30 kryss.
– Jag vet inte hur många jag har sett men det är fler än 30. Jag är mer intresserad av politik och att träna fotboll än att titta på fåglar. Det är väl tur att jag inte är fågelskådare. Jag hade nog inte gjort något annat än skådat fåglar här i Ottenby.

Jerker Nilsson känner att han har allt under kontroll inför den kommande helgen. Han trivs mycket bra som fastighetsskötare i Ottenby och tycker att naturen i södra Öland är särskilt vacker med det öppna beteslandskapet. Det är ”nästan som på savannen”. Även vintern, som kan vara tuff med snö och mycket vind, har sin tjusning.
– Jag får gåshud när jag tänker på det. Jag tycker att jag jobbar i paradiset, så vackert är det.