Så lustigt att du har två städare i huvudrollerna, säger en man i publiken efter att ha sett min teaterdebut Alexandras Odyssé. Lustigt? Att låta två människor som sopar upp flygblad, sanerar slagord på husfasaderna och skurar bort blod bli sin samtids expertkommentatorer borde vara en självklarhet.
Det är ju de som ser samhällets smuts, sårskorpor och skavanker. De som ser bakom betongväggarna och bortom de polerade fasaderna. De som trots tunga insatser får tunna lönekuvert.
För mig som växt upp bland städare och själv städat allt från hotell till kontor och restaurang är det naturligt att lyfta fram yrkesgruppen som ofta lyser med sin frånvaro i samhällsdebatten. Det började med skammen. När jag som barn först skämdes för att ingen hälsade på mina föräldrar som for fram med sina moppar och svabbar längs korridorerna. De var helt osynliga. Skammen förvandlades med tiden till ilska.

De är som taxiförarna jag skrev en bok om. Ännu en yrkesgrupp som det ofta refereras till som ”anonyma men säkra källor”. Utan namn och ansikte. Oavsett om de kör lemlästade barn i ett sönderbombat Syrien eller pälsklädda damer på Manhattan. De kör politiker och prostituerade, de ser de osynliga murar som skär av våra segregerade städer.
Taxiförarna ser och hör allt. De får höra hemligheter och lögner och ser maktpampar tappa masken.
 De har hisnande historier att berätta. Även om sina egna strapatsrika liv. Alltför ofta är de överkvalificerade och diskriminerade. Flykt och migration innebär ofta en social nedgradering. Så de hamnar bakom ratten och kämpar sig upp och drömmer sig bort.
Precis som mina städare på scen. Som hamnade i strålkastarljuset tack vare att jag i hela mitt liv längtat efter att få se mångfalden även bortom städ­-, taxi­- och fastighetsbranschen. När sådana som jag får chansen blir det som för vissa framstår som så svårt en självklarhet. Vi bär ju alla med oss vår klass, kultur och könstillhörighet i allt vi gör. Även omedvetet.

”Det här är det bästa jag sett”, sa många i publiken.
”Har du varit på teater förut?” frågade jag dem. ”Nej”, blev svaret ofta. Vilket är både roligt och sorgligt. Dessa teaterdebutanter vågade överträda teaterns trösklar för att de visste att de skulle få se en mångfald på scen som speglar och lyfter dem och gör deras historier till scenkonst.
De har skrattat och gråtit och jublat åt skådespelare som kommer från krig, flyktingläger, förorter och fattigdom.
När teaterchefen, märkbart rörd, sa att de aldrig förr haft så passionerade publikreaktioner, tänkte jag att teater sedan antikens Grekland handlar om människors universella behov av tröst och terapi. Alla behöver se sig själva i andra. Bli bejakade och bekräftade. Bli synliggjorda. På livets alla scener.