Det var nog ingen som trodde att det skulle bli lätt. Att fackförbunden med många lågavlönade enkelt skulle kunna stödja sig på industrins märke och LO-modellen att få in mer till potten för dem som tjänar under 24 000. Men att det skulle krävas varsel om stridsåtgärder på nästan varje avtal är beklämmande.
Att behöva kriga så hårt för att få en helt rimlig löneökning utifrån vad industrins parter bedömt att samhällsekonomin tål.
Att behöva kriga så hårt och ändå inte få några förbättringar av villkoren.
Det är lätt att bli besviken över att inte hyvlingen stoppas, för att nämna ett exempel. Och att det nu dröjer tre år tills det blir en ny chans att förhandla.
Å andra sidan finns det nu tid att jobba fackligt på fler sätt än att vara
 i ständig avtalsrörelse. Nu finns mer tid att stötta medlemmar. Nu finns mer tid att organisera sig och värva nya medlemmar för att stå starkare framöver. Nu finns mer tid att opinionsbilda mot hyvling, osäkra anställningar och dålig arbetsmiljö. Nu finns mer tid att samla LO-facken i en diskussion om en lönemodell som ger minskade klyftor.

6,5 procent i lönelyft på tre år är ganska bra. Särskilt för dem med lite högre löner. Därför är tanken att hitta ett sätt att få fram mer lönepeng till lågavlönade jätteviktig för att löneskillnaderna inte ska fortsätta att öka. Årets modell var inte perfekt, och den var extremt ogillad av arbetsgivarna i tjänstesektorn. Så LO har ett viktigt arbete framför sig att skruva fram något bättre.
Det saknas inte utmaningar. I höst är det dags att kavla upp ärmarna för att slutföra avtalsrörelsen och jobba tillsammans för att bygga facket starkare.
Men först är det dags att njuta av sommaren. Det är du värd!

För övrigt tycker jag att …

… det är viktigt att se igenom när borgerliga debattörer vill sänka löner och förklara sprickor i välfärden med att dra invandrarkortet. Att pensionerna är låga, att skola, vård och äldreomsorg har brister är inte invandringens fel. Bostadsbristen är inte invandringens fel. Det har saknats en kraftfull bostadspolitik i decennier. Alliansregeringen sänkte skatterna med 140 miljarder. Det sätter fortfarande spår.