Häromkvällen i Aten. Asfalten och antikens marmorplattor är sommarvarma i September. Temperaturen klättrar trotsigt uppåt 30 grader. Monastiraki-torget  är en myllrande mötesplats för greker och turister från världens alla hörn. Som kronan på verket sträcker sig Akropolis över allt. Och där, i ett gatuhörn, ligger en flicka och skriker och skakar medan jämnåriga försöker hjälpa.
Jag är på väg till en bar med vänner när vi stannar upp och försöker lugna flickan som skriker: ”jag dör, jag dör”. En tonårskille håller hennes huvud i sina händer och andas lugnt medan vi andra hyperventilerar eller skriker i panik.
I väntan på ambulansen klappar jag hennes blöta kinder och tröstar: ”Ta det lugnt, vi ringer din mamma, snart kommer din mamma och då blir allt bra…” Istället blir det värre. Hon skriker: ”Inte min mamma. Hon kommer döda mig. Inte min mamma”.

Insikten om att den människa som brukar och borde vara hennes trygghet verkar vara hennes tyrann gör ont. Men jag ställer inga följdfrågor.
Pojken som håller hennes huvud sitter stilla. Han berättar att hans ensamstående mamma fått panikattacker sedan han var fem år. ”Då blev jag så rädd att jag kissade på mig. Sedan har jag lärt mig räkna ner och förvandla mamma från ett grymtande lejon till ett litet lamm”, säger han och tillägger: ”Men hennes mamma är en djävul”.
”Ännu en. Hela Grekland lider av krispanikattacker”, suckar ambulansföraren som undrar om jag är flickans mamma. Det skulle jag kunnat vara. Jag och pojken följer med till sjukhuset. De undersöker flickan som lugnat ner sig lite tills hon får veta att mamman är på väg. När mamman, en välklädd fyrtioåring, slutligen dyker upp är hennes första ord: ”Dramaqueen! Du är ju hysterisk. Och ni kan sluta dalta med henne. Ge henne en aspirin så går vi härifrån”.  Sedan vänder hon sig om till killen och frågar så vi alla hör: ”Ligger du med min dotter?”
Då springer jag till sjuksystern och ber dem polisanmäla mamman. Flickan är ju livrädd för mamman som enligt vännerna misshandlar henne fysiskt och psykiskt. ”Tror du att det här är Sverige? Vi har varken fungerande socialtjänst eller välfärd. Vi har ingenting . Vi är ett land I fritt fall och det blir bara värre när krisens barn snart når tonåren” säger sjuksystern.

Ödet går inte att undgå, konstaterade de gamla grekerna. Men vi kan inte ge upp på alla dessa barn som far illa och som lämnas åt sitt obarmhärtiga öde. Barn som växer upp i samhällen där ”systemkollapsen” är mer än röstfiskande skrämselpropaganda. Välfärdens successiva slakt och de sociala nedskärningarna har redan fått alltför långtgående konsekvenser. Både här hemma och där hemma.