Tonåringar som springer ute och förstör – ni som jobbar med fastigheter får hantera en hel del av konsekvenserna de orsakar. Det till synes meningslösa förstörandet av en port, ett fönster eller en parkbänk. ”Var är deras föräldrar någonstans?” Detta är en vanlig tanke som jag hör från människor när de ser ungar eller tonåringar som går över gränsen med sina bus.

Jag jobbar just nu med ett forskningsprojekt där vi tittar på barn och ungas uppväxtvillkor i olika områden. Frånvarande föräldrar kommer upp som något som kännetecknar barnen som ställer till det för sig själva och för andra.

En vanlig bild av barn som får det dåligt under sin uppväxt är ju att det har med arbetslöshet att göra. Att de inte har vuxna förebilder som arbetar eller att arbetslösheten blir ett slags arv som påverkar barnen negativt. Men det verkar som att det snarare är det omvända som är problemet. Inte att de har föräldrar som är arbetslösa, utan att de har föräldrar som jobbar för mycket. Föräldrar som har fler än ett jobb eller har arbetstider på kvällar och nätter. Föräldrar som då inte är hemma och kan hjälpa med läxorna. När ingen är hemma på kvällen är det också möjligt för barnen att springa ute utan att någon märker det.

I en av kommunerna i forskningsprojektet är det 500 barn som har pågående ärenden hos socialtjänsten för att de har gjort något olagligt eller har en problematisk situation på något annat sätt. Statistiken visar att det är vanligt att barnen har ensamstående föräldrar. Och ovanligt att föräldrarna lever på bidrag.

Med andra ord är det vanligt att barnen som hamnar hos soc har en ensamstående förälder, oftast mamman, som tjänar sitt levebröd genom att arbeta.
När frågan ställs om var föräldrar till barn som ställer till med problem är, ställs den ofta retoriskt. Den som frågar menar att föräldrarna inte tar sitt ansvar eller inte bryr sig.

Jag tror att de problem som finns skulle bli lösta snabbare, om vi slutade med retoriska frågor och ställde riktiga frågor. Till att börja med till oss själva: Hur skulle jag göra om jag vore ensamstående och ville arbeta hellre än att leva på bidrag, och enda möjligheten jag hade att göra det var på ett slitsamt nattjobb? Vad skulle det innebära för mina barn?

Ska vi se till att barn får det bra behöver vi ägna oss åt att skapa en så bra situation som möjligt för så många föräldrar som möjligt. Oavsett vilken typ av familj det är eller vilken bakgrund eller utbildning de har. Jag ägnar mig i alla fall hellre åt det än åt att försöka hitta skyldiga. Är du med mig så vet du nu också vad du kan svara nästa gång någon undrar var föräldrarna håller hus när deras barn förstör: ”På jobbet, antagligen.”