Det är några saker med bostäder som jag inte förstår. Det är en mänsklig rättighet att ha en bostad. Att ha någonstans att bo är lika grundläggande som att få tillräckligt med mat, att ha rätt till hälsovård och att få hjälp vid sjukdom eller arbetslöshet.
Ändå skildras bostaden mer som en plånboksfråga på en marknad där de smarta gör klipp än som en nödvändig trygghet för alla.
Det är bostadsbrist i 255 av landets 290 kommuner. Befolkningen växer snabbare än det byggs nya bostäder.
Ändå svarar majoriteten av kommunpolitikerna i en enkät att byggtakten hos dem inte behöver öka eller kan minska.
Det är svårare att överblicka sin ekonomi för allt fler, eftersom de otrygga jobben på visstid växer.
Ändå ses det som alltmer självklart att du ska ta lån och köpa din bostad. Alternativt att du ska betala överhyra i andra hand.
Det är många pensionärer som har svårt att leva på sin låga pension. Det är ont om platser i äldreboenden för dem som behöver.
Ändå är en av få politiska lösningar på bostadsbristen att skapa flyttkedjor. Äldre ska sälja sina hus eller säga upp sina hyreskontrakt för att flytta till något mindre. Om den mindre bostaden är dyrare – vem bryr sig?
Det är dyrt att bygga.
Ändå hör vi om lågbetalda byggarbetare hos under entreprenörer. Då och då poppar det också upp byggskandaler, som hyreshuset i Stockholmsförorten Rågsved som hålls ihop av spännband och där brandlarmet därför inte fungerade när det började brinna.
Det politiska parti som utformar en seriös, bred och rättvis bostadspolitik kommer att sticka ut. Just nu är det mer fokus på frågor som skärpta amorteringskrav eller införandet av marknadshyror. Eller att vi helt enkelt blev för många i Sverige när fler flyktingar kom hit 2015. Att det varit bostadsbrist i mer än 40 procent av landets kommuner sedan 2006 är lätt att glömma.
Våga skapa en vision om det goda boendet! Med bostäder till alla i bostadsområden som är trygga och trivsamma. Och visa vägen dit.
