”Grymhet har sin rot i rädsla” står det på en sönderriven, bränd boksida som flyger ut på min gata. Det är mitt i natten och jag står där i morgonrock omgiven av ambulanser, poliser och brandmän som sliter med att släcka elden som härjar i vårt hus.

Jag hade precis lämnat min nioåriga dotter till sin pappa när jag satte mig ned för att skriva på min bok om miljonprogrammens mammor. Jag skrev om en mamma som jobbar på SOS Alarm. Det är hon som svarar när man ringer 112. Hon berättade hur hon en kväll fick ett larm från sitt eget hem när hennes egna söner höll på att döda varandra.

”Hoppa, det brinner!”

Just när jag skriver detta sveper ett svart rökmoln in i mitt hem. Det går så fort att jag får andnöd. När jag springer ut på balkongen ropar folk på gatan: ”Hoppa, det brinner!” Men att hoppa från femte våningen är inget alternativ. Med darrande händer ringer jag 112. En lugn röst svarar till slut och ställer lite för många frågor. Jag tänker på mamman i min bok som berättar om alla som ringer in och precis som jag skriker i panik. Det gör ju inte direkt deras arbete lättare.

När jag öppnar ytterdörren mot trappuppgången strömmar svart rök in. Hostande river jag upp balkonggolvet för att klättra ned på brandtrappan. Människor skriker och sirener tjuter. När jag lyckats klättra ned till tredje våningen möter jag två unga systrar. De andas genom blöta handdukar och börjar skämta med mig som skakar i hela kroppen.

Främmande människas balkong

Vi är fast på en främmande människas balkong på tredje våningen, röken tätnar, en tjej på balkongen bredvid får en panikångestattack och systrarna skämtar: ”Tänk att det ska behövas ett sådant här drama för att man ska lära känna varandra! Tänk att man ska behöva komma så nära döden för att komma nära sina grannar!” När jag börjar skratta släpper min rädsla. Tack vare Jerán och Evy. Mina gamla grannar. Mina nya hjältar.

Handskrivna kärleksbrev

Sedan en vecka går jag runt i samma gamla kläder och sover i främmande sängar eftersom mitt hem rökskadades. Men det finns alltid de som har det värre. Jag tänker på alla de som har förlorat allt i krig och katastrofer. Jag tänker på granngubben som snart lämnar sjukhuset för att se sitt hem förkolnat och sin digra boksamling i aska. När jag morgonen efter branden går tillbaka ligger hans liv sönderbränt och utspritt för vinden. Bland allt bråte finner jag hans pass, plånbok och handskrivna kärleksbrev.

Förutom att man måste ha koll på hemförsäkring, brandtrappor och utrymningsregler så konstaterar jag att det enda som faktiskt är värt något är det brännbara. Dagböcker, fotografier, brev. Det som inte kan köpas för pengar. Allt annat går att ersätta.

Så spara det ni håller närmast hjärtat i brandsäkra boxar. Fota av barndomsbilder och brev med mobilen och spara dem i det där berömda molnet. Och sist men inte minst, hälsa på grannarna, de du delar tvättstuga, hiss och hus med, innan det är för sent