Eftersom detta är min sista krönika här vill jag tacka för att jag har fått skriva och för att ni har läst. Det var nämligen långtifrån självklart. Att jag, som växte upp med en grekisk mormor som varken kunde skriva eller läsa, skulle försörja mig på det skrivna svenska ordet var fjärran från alla drömmar jag vågade drömma. Att jag, som växte upp i ett hem utan böcker på bokhyllorna, skulle skriva böcker och artiklar var nästan otänkbart.

Men allt är möjligt. För vissa av oss krävs bara mycket mer arbete. Av oss som står utanför stängda dörrar utan portkod krävs kreativitet och kamplust.

I dag står jag lite sliten men mycket stolt på en plats som jag har erövrat av egen kraft. Och om jag har kunnat, kan vem som helst. Jag är nämligen inte smartare än snittet, utan bara mer slitstark. Mitt knep består helt enkelt i konsten att förvandla nackdelar till fördelar. Att omvandla den förnedring och förminskning jag mött till motorer för att motbevisa dem som sett ned
på mig och sådana som jag. För att mitt kön, min klass, min etnicitet står i vägen för dem.

Jag minns när jag var 14 år och författaren Gunilla Lundgren kom till Rinkebyskolan. ”Skriv om er hembygd Rinkeby, om era hemländer och era liv”, sade hon, och vi skrev för livet.

Vi skrev för att motbevisa medier som mest beskrev oss som problem, parasiter och bördor. Vi skrev för att förklara och försvara vår föraktade förort. Gunilla trodde på oss när alla andra misstrodde oss. Därför har jag aldrig slutat hylla och tacka henne.

När jag drog igång Nya Akademien för att dela ut litteraturpriset efter att Svenska Akademien skämt ut Sverige internationellt tänkte jag på Gunilla, som i 29 år åkt till Rinkeby med Nobelpristagare och sagt till barnen: ”Ni kan också bli Nobelpristagare!”

När vi drog igång Nya Akademien sade några kultursnobbar och privilegierade patriarker: ”Det är en skam.” ”Det kommer aldrig bli av.” ”Det kommer bli ett fiasko.” ”Det är ett skämt.”

Istället för att uppmuntra en massa gratisarbetande kvinnors och kulturarbetares konstruktiva initiativ gjorde de sitt bästa för att förnedra oss. Men vi gav inte upp. Vi använde istället deras motstånd som bränsle för att jobba hårdare.

Och plötsligt stod vi där på scenen med världens mest värdiga författare, Maryse Condé från Guadeloupe. Internationella medier, från CNN och New York Times till Gulf News, lovordade vårt initiativ att låta bibliotekarier nominera, läsare runtom i världen rösta och en jury avgöra.

I sitt tacktal berättade Maryse Condé om när hon som barn började drömma om att skriva. Då sade grannen: ”Var inte naiv. Sådana som vi skriver inte böcker.”

Men det gör vi visst det. Mot alla odds. Eller kanske just därför. För att motvindarna och uppförsbackarna tvingar oss att kämpa hårdare och gör oss starkare.