Arbetsgivarsidan vill gärna hålla nere lönerna – facken och medlemmarna vill höja dem. Argumenten låter olika, men det rådande sättet att förhandla fram lönerna baseras på några återkommande argument.

Industrins parter sätter nivåerna för alla sektorer och brukar trycka på att löneökningarna inte ska vara högre än i andra länder. Orsaken är att Sveriges industri ska vara konkurrenskraftig – för höga löneökningar kan riskera sysselsättningen och hela samhällsekonomin.

Kritiken från facken inom 6F är att industrin bestämmer för mycket över lönesättningen i Sverige. Därför satte de i gång en utredningsserie, Lönebildning för jämlikhet. Syftet var att granska vad det så kallade märket, industrins riktmärke för löneökningarna, haft för effekter. Rapporterna har å sin sida skapat debatt och fått kritik av arbetsgivare och fack inom industrin.

I morgon tisdag presenteras den avslutande rapporten, som förväntas peka ut alternativ till en ny lönebildning.

Hittills har sju rapporter presenterats. Flera tar fram statistik som pekar i samma riktning, att löntagarna visserligen fått reallöneökningar men att löneökningarna varit för låga. Samtliga rapporter visar även på andra brister med nuvarande modell.

Här är sju baksidor med märket enligt 6F-rapporterna.

Högavlönade blir vinnare med lågt märke

I den första rapporten visade utredaren Mats Morin att löneökningarna som industrin avtalat varit lägre än nödvändigt under ett antal år.

Sedan 1998 har märket tecknats på i snitt 0,6 procentenheter lägre nivå än det funnits utrymme för i samhällsekonomin, det så kallade löneutrymmet. Det har lett till att löneskillnaderna mellan tjänstemän och arbetare ökar.

1997 skiljde det i genomsnitt 5 100 kronor per månad i lön mellan en arbetare och en tjänsteman. 2016 hade denna skillnad växt till 12 300 kronor per månad.

Förklaringen är att ett lågt lönemärke lämnar utrymme för högavlönade grupper att få ut mer i lokal lönebildning på sina arbetsplatser.

Lägre löner ger inte fler invandrare jobb

Arbetsgivarna vill gärna hålla nere lönerna med motiveringen att fler jobb kan skapas. Men lägre lönekostnader har nästan ingen effekt på den totala sysselsättningen. Det skriver utredaren Ann-Marie Lindgren och underkänner förslagen om lägre löner för nyanlända.

Ett exempel på lägre lönekostnader som skulle ge ökad sysselsättning är Alliansens sänkta arbetsavgifter för unga. Det gav 10 000 jobb, men de flesta gick till anställningar som skulle gjorts i alla fall. 

Svårt att utjämna löneskillnader mellan grupper

Det är inte bara i Sverige som industrin sätter lönenivåerna, både Norge och Danmark har liknande modeller. De har också likartade problem, som att det är svårt att lyfta kvinnornas löner gentemot männens. Det är detta som kallas relativlöneförändring.

Svårt rätta till brist på arbetskraft

Ett sätt att locka personal till bristyrken är att höja lönerna. Men märket försvårar att ändra relativlönerna (gruppers löner i proportion till varandra) och att rätta till obalans på arbetsmarknaden. Det skriver nationalekonomen Lars Calmfors. Han föreslår att fler än den konkurrensutsatta industrin får vara med och sätta lönemärket och att det tas mer hänsyn till tjänstesektorn.

Kvinnorna halkar efter männens löner

Löneskillnaden mellan arbetarkvinnor och män är 9 procentenheter. Den nuvarande lönemodellen gör det svårt för kvinnodominerade sektorer att komma ikapp. Utredaren Markus Kallifatides sätter en prislapp på tre sätt att få bort löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

Låga löner hjälper inte samhällsekonomin

Lägre löneökningar skulle kunna öka tillväxten och vara bra för samhällsekonomin. Det är argumentation som utredaren Christer Persson synat. Han kommer fram till att risken är att pengarna i stället går till aktieutdelning och att låga löneökningar gör att tillväxten hämmas.

Att ha europeiska lönenivåer som riktmärke är en fälla

Att anpassa svenska löner till de europeiska är i praktiken svårt, eftersom vi har en flytande växelkurs. Det vore bättre att anpassa de svenska lönerna till det svenska inflationsmålet. Det bedömer ekonomen Nils Gottfries, som pekar på att inflationsmålet inte nåtts och att orsaken är för låga löneökningar.

Här finns alla rapporterna

Alla rapporter finns på 6F:s sajt

Rapporten  ”Lågt lönemärke gynnar högavlönade” är skriven av  Mats Morin, som är före detta LO-ekonom.

Låga löner funkar inte” är skriven av Ann-Marie Lindgren, som tidigare bland annat varit utredningschef på Arbetarrörelsens Tankesmedja.

Lönebildningen i de skandinaviska länderna” är skriven av forskarna Kristis Alsos och Kristine Nergaard på forskningsstiftelsen Fafo i Norge.

Rapporten ”Industrins lönenormering kan och bör reformeras” är skriven av professorn i nationalekonomi Lars Calmfors.

Hur når vi jämställda löner i arbetarklassen?” är skriven av docenten vid Handelshögskolan Markus Kallifatides.

Rapporten ”Olika risker med en långsiktig minskning av löneandelen i ekonomin” är skriven av Christer Persson, tidigare utredare i Regeringskansliet.

Europanormen saknar relevans” är skriven av professor Nils Gottfries från Uppsala universitet.