Vad är märket?

Sedan 1998 har exportindustrin angett takten för löneförhöjningarna i alla branscher genom att sätta ett så kallat märke. Det är den löneökning som används som riktlinje för hela arbetsmarknaden. Industrins fack och arbetsgivare förhandlar först i varje avtalsrörelse för de 18 procent som arbetar inom industrin. Det de kommer överens om blir normen för löneökningarna för alla löntagare. 

Industrins parter utgörs av fackförbunden GS, IF Metall, Livs, Sveriges Ingenjörer och Unionen samt tolv arbetsgivarorganisationer. I förhandlingarna tar man bland annat hänsyn till företagens produktivitet och konkurrenskraft, förväntad inflation och arbetslöshet samt de anställdas lönekrav.

Varför finns märket?

Motivet till att exportindustrin ska styra löneutvecklingen för alla har varit att den är en internationellt konkurrensutsatt sektor, och att löneökningarna måste ta hänsyn till de svenska företagens konkurrenskraft. Målet är att lyckas kombinera löneökningar med låg inflation och hög sysselsättning.

Om svenska löner ökar för mycket jämfört med andra länder minskar konkurrenskraften, vilket bland annat får till följd att exportinkomsterna minskar och att arbetslösheten inom industrin ökar. Det leder i sin tur till mindre skatteintäkter, vilket drabbar offentlig sektor och arbetslösheten sprider sig ytterligare.  

Är alla överens om att dagens system är det bästa?

De fem fackförbunden inom industrin och arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv vill ha kvar industrimärket, med hänvisning till att det lett till reallöneökningar i alla yrken, relativt låg arbetslöshet och har minskat antalet konflikter på arbetsmarknaden.    

Men det finns också ett stort missnöje och det börjar höras röster för en ny modell. Företrädare för exempelvis kvinnodominerade- och låglöneyrken anser att märket gynnar höginkomsttagare och gör det svårt att rätta till oskäliga löneskillnader. De pekar på att löneskillnaden i kronor mellan arbetare och tjänstemän har fördubblats sedan Industriavtalet tecknades.

Det hävdas också att Industriavtalet har inneburit för mycket kompromissande med arbetsgivarna och för lite facklig kamp. 2009 startades samarbetet 6F, som utgörs av Fastighets, Byggnads, Elektrikerna, Seko och Målarna, för att vara en motkraft till industrins fackförbund. De menar att kompromissandet har gett för dålig löneutveckling och minskat den fackliga sammanhållningen.

Andra har betonat att märket hindrar enskilda lönesatsningar för att rekrytera till yrken där det råder arbetskraftsbrist. Kritikerna vill att vissa grupper ska tillåtas få mer än märket, förhandla själva eller helt byta system.