Min inställning till vintern har förändrats dramatiskt under åren. Som barn var det min favoritårstid. Inte minst på grund av förväntningarna inför den presentdigra högtidsdagen. Men det var inte bara paketen som lockade, utan kanske främst snön. Denna kalla vita materia som har lika många variationer som den har användningsområden.

Hela världen förvandlades till en enda stor sandlåda. Drivorna blev avancerade vägsystem för småbilar, snöhögarna blev grottsystem och gården en park av snöskulpturer.

När jag berättade för min dagmamma att jag älskade vintern så gav hon mig emellertid en skeptisk blick. ”Så kommer du nog inte alltid att se på det”, sa hon lakoniskt. Och hon hade förstås rätt. För på den tiden var jag barn och frös aldrig (eftersom mamma höll mig välklädd).

Men en dag var jag plötsligt tonåring och kände mig ful i täckbyxor och tjocksockor. Jag bar slitna jeans, var gänglig och frös ständigt på grund av min ungdomliga fåfänga.

Aldrig känns det mer motigt att gå till jobbet än under vintern.

Sedan blev jag anställd och bilägare. Dörrar frös igen och siktlösa rutor måste varje morgon skrapas fram ur frosten. Finns det något mer tröstlöst än när man glömt ställa motorvärmaren en vardagsmorgon? En nedkyld kupé i kolsvart mörker.

Aldrig känns det mer motigt att gå till jobbet än under vintern. Inte egentligen för att skor och barnvagnar drar in sandblandad smältsnö och halkgrus på golven. Mest beror det nog på att lederna är tjälfrusna och själen trött av solbrist. Jag knaprar D-vitamin och härdar ut.      

Hur länge skulle jag överleva om allt brakade ihop?

Vintern gör det också smärtsamt tydligt hur sårbart livet och samhället är. Inte minst denna vinter. Hur länge skulle jag överleva om allt brakade ihop? I lägenheten finns ingen kamin att elda i och konserverna räcker inte långt. Att leva i samhället kan kännas som att gå över nattgammal is. Antagligen är det en nyttig känsla att ha ibland, denna insikt i alltings bräcklighet. Men under vintern, särskilt denna vinter, kan det onekligen kännas som en börda.

Men så plötsligt infaller en ovanligt strålande vinterkväll. Temperaturen sjunker och snön faller stadigt under ett par dagar. När jag går ut för att ta en kvällspromenad finner jag landskapet dämpat, mörkt och alldeles stilla. Andetagen bolmar, fotstegen knarrar. Däruppe är stjärnorna i svärtan och härnere snön som reflekterar månljus och gatlampor.

Det är en nåd att få uppleva en sådan glimrande vinternatt. Och i den stunden kan jag återigen förstå varför jag i barndomen älskat vintern, kylan och det stora mörkret.